Världens roligaste skolbok för nördar

Elvis Costello: Skamlös musik och bleknande bläck

7 september 2016 06:00

Övers: Daniel Gistafsson

Norstedts

Jag tror att man kan glömma alla jämförelser med andra artister i allmänhet och ”popsångare” i synnerhet som har skrivit, eller låtit spökskriva, sina biografier. Elvis Costello (med det outtalbara ursprungliga namnet Declan McManus) är härmed i min värld en riktig författare. Det är inte omöjligt att även den som inte är musiknörd eller Costellofan skulle kunna avnjuta ”Skamlös musik och bleknande bläck” som helt enkelt god litteratur och en ovanligt underhållande berättelse om fyra decennier i showbiz.

Men att vara nörd eller fan underlättar förstås. Ty förutom god och emellanåt sanslöst underhållande litteratur är Costellos bok något av en skolbok eller en encyklopedi.

Den maniskt flitige och i ordets rätta bemärkelse eklektiske, i betydelsen stilblandande, Costello är född in i musiken. Pappan Ross McManus var en på sin tid i Storbritannien känd trumpetare och sångare, bland annat i Joe Loss orkester, och även om pappa McManus var tämligen fysiskt frånvarande och lämnade unge Declan att växa upp mestadels med sin mamma i Liverpool överfördes musikgenen tidigt till sonen och då också pappans stora aptit på ständigt mer och mer musik, av alla de slag.

Därav det encyclopediska i de 36 kapitlen (som för övrigt inte kommer i kronologisk ordning, utan i en annan, mer logisk ordning som faktiskt är mycket smartare och roligare). Ty Costello har järnkoll på alla förgreningar inom jazz, blues, folk, country, rock, americana och dessutom pop, schlager, filmmusik och en hel del klassisk musik.

Costello har gjort allt, i flera genrer som ändå har blivit hans egna; det finns bara en Elvis Costello. Han har känt och känner alla: Dylan, Johnny Cash, David Bowie, Solomon Burke, Aretha Franklin, Springsteen…

Men Costello skryter aldrig någonsin. Han skriver om sig själv med en emellanåt bitter och sarkastisk självkritik, inte om sin musik men om sitt leverne. Han skriver ibland med hjärteblodet om sådant han ångrar, som när han på fyllan uttalade sig obegripligt och oförlåtligt nedsättande om till exempel Ray Charles. Det blev ett jädrans liv då och Costello försöker inte förringa den dumheten hur mycket han än ångrade den redan då. Och han skriver storartat inkännande om den trots allt livslånga närheten till sin pappa.

”Skamlös musik och bleknande bläck” är 658 sidor fantastisk läsning och hade jag plats kunde jag lista mängder av detaljer: Elvis Costello & The Attractions spelningar i svenska folkparker och därmed inblicken i vår alkoholkultur och bandets maniska lyssnade på ABBA-kassetter köpta på bensinmackar.

Eller hur det är att bli utelåst utanför en sceningång tillsammans med Bob Dylan.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!