Konsert
Norrköpings Symfoniorkester
Betyg: 4
Dirigent: Christian Lindberg.
Solist: Ellen Nisbeth, viola.
De Geerhallen, Norrköping, 7/11.
Det verkar som om SON:s skivbox med Allan Petterssons verk sväller alltmer. Dirigenten Leif Segerstams inspelningar av några av symfonierna får nu konkurrens av nya upptagningar signerade Christian Lindberg, en idog och säljande missionär.
Lindberg småjoggar alltid in på scenen och liksom studsar upp på pulten innan han gör en perfekt hovmästarbugning. Allt i total kontrast mot vad som därefter ska klinga, för Petterssons musik är inte att leka med. Den ställer höga krav på sin lyssnare.
Violasten Ellen Nisbeth var solist i Petterssons ”Konsert för viola och orkester”, musik från sent 70-tal. Hennes musikanteri utstrålar pondus. I denna konsert får hon kämpa för sitt berättigande och denna kamp är en del av verkets idé.
Som lyssnare fick man anstränga sig hårt för att uppfatta soloinstrumentets brösttoner. Orkestersatsen bjuder på handlingar i många skikt och alla verkar vilja göra sig hörda i tankar, attityder och känslor. Ljudbilden bjuder på ett oavbrutet högintensivt myller och det är svårt att värja sig.
Jag blev imponerad av Nisbeths energiska teknik, hon fick instrumentet att sjunga, men jag är inte helt nöjd med balansen mellan solist och orkester, hur mycket innehållslig idé det än finns kring den lilla människan kamp mot de stora demonerna.
”Symfoni nr 15” från 1978, är ett rejält sjok klangmusik med, enligt dirigenten, syftningar åt både Schubert, Mahler och Bruckner. Musiken är mycket rytmisk och här kommer Lindbergs nästan spastiska slagteknik väl till pass. För det är så han leder orkestern: i första hand pulsen, i andra hand rytmen där kroppsspråket regerar och i sista hand uttryck för det expressiva innehållet.
I symfonin lockade Lindberg fram stora tunga block. Den komplexa musiken problematiserar oavbrutet och arbetar sig i långsamma sjok mot klimax, bara för att avbryta sig självt mitt i en mening, ta ett djupt andetag och börja om på nytt. Klangvärlden är aggressiv och omvälvande.
På slutet ville äntligen någon slags vila infinna sig. Eftergift eller seger?
Som kontrast till Petterssons tunga artilleri spelades ett par korta ungdomsverk signerade Franz Schubert: en liten skramlig uvertyr med en underbar trombonkör och fem minuter ärtigheter av en 14-åring.