I kväll är han bara en liten kugge i ett stort och komplext maskineri, vid sidan av kollegorna Jennie Abrahamsson och Moto Boy, manskören Zero8, en rocktrio bestående av basist, trummis och pianist, samt hela Norrköpings symfoniorkester och dirigenten Hans Ek.

Finns det en huvudperson i De Geer-hallen i kväll är det förstås David Bowie, som avled i januari 2016. Popstjärnan, kameleonten, geniet.

I slutet av 1976 kastade han av sig alla masker och pseudonymer, lämnade Los Angeles och kokainet och flyttade till Berlin.

Artikelbild

I den delade staden började han om. I samarbete med Brian Eno, som brutit ny mark med sina syntesizers och instrumentalmusik han kallade ambient, skapade David Bowie vad som kallas Berlintrilogin.

Det är mytomspunnen musik som influerat så skilda artister som industrirockarna Nine Inch Nails, technostjärnan Moby och avsomnade svenska rockbandet Kent, och Depeche Mode avslutade sin turnépremiär i Stockholm i fredags med att spela en cover på "Heroes".

Samma låt är förstås höjdpunkten i kväll. Åtminstone är det vad vi tror när "Heroes" avslutar konsertens första halva, och de tre solosångarna turas om att sjunga de storslaget romantiska verserna om kärlek i murens skugga. Men det ska bli ännu bättre.

Dirigenten Hans Ek har satt samman ett program där Bowies Berlintrilogi fogas in i ett sammanhang. Att några takter ur "Station to station" får inleda är logiskt och vi får även höra musik av Kurt Weill, Lou Reed och Kraftwerk som inspirerade Bowie, samt Philip Glass tolkning av "Heroes".

Artikelbild

I konsertens andra halva förvandlar symfoniorkestern ett par udda låtar från "Lodger" till något större än de någonsin varit. Jennie Abrahamsson, som hänfört redan med "Some are", och Moto Boy kommer loss i makalöst medryckande "African nightflight" medan Magnus Carlson förblir gravallvarlig.

Somligt försvinner förbi alltför fort, som ödesmättade favoriten "Sense of doubt". Moto Boy gör en glödande tolkning av "Look back in anger", men när han attackerar sin gitarr hörs den så lite att man undrar om den är inkopplad.

Sammantaget är det ändå en sensationellt bra konsert. Avslutande "Blackstar", från Bowies sista album, blir ett vackert rekviem över den saknade stjärnan. Då önskar jag bara att ytterligare en låt funnits på programmet: "Where are we now" från 2013 där Bowie återvänder till Berlin i texten. Och efter stående ovationer blir faktiskt just den låten kvällens sista och bästa stycke, med en leende Magnus Carlson i huvudrollen som avslappnad crooner.