Konsertrecension Komponisten Gustav Mahler var nog den som på sin tid utvecklade den symfoniska formen mest av alla sedan Beethovens dagar både vad det gäller form, format och instrumentation. Vi talar här om en högromantik på tröskeln till modernismen. Man kan förstå att premiärpubliken till den nionde symfonin inte var odelat positiv.

Det är främst i symfonierna och sångerna som vi känner Mahlers storhet. Ibland lånar han musik av sig själv, som till exempel i nian (1909-10). I den avslutande delen hör vi citat från sångcykeln ”Kindertotenlieder” (1905). Under dessa år förlorade komponisten sitt unga barn i scharlakansfeber, men även skilsmässan från frun Alma stod för dörren. Den nionde symfonin ska läsas med detta som bakgrund.

Unge amerikanen Joshua Weilerstein tog sig an detta praktverk på halvannan timme med ungdomlig entusiasm, vitalitet och energi. Kanske mer bredd än djup.

Den inledande satsen presenterades storslaget och problemorienterat som ett klangligt allkonstverk. De musikaliska bredsidorna avlöste varandra i levandegörande och utdöende delar att använda som en förståelseprocess av sig själv som lyssnare.

Efter en rejält skruvad andra sats med mycket av attityd och spelglädje i folkmusikens tecken, vändes det jordnära mot bearbetande moment i Rondot till bredden fyllt av starka effekter och drabbande aktiviteter. Weilerstein lockade fram det bästa ur den förstärkta orkestern.

Stråkvärme kännetecknade avslutningen, magiska evighetslinjer och klangliga skymningar som slutsatser av helt liv och med pausen som ett mycket starkt uttrycksmedel.

Välgörande med musik som en förlängning av orden.