Hon är 31 år, har nått sitt genombrott men är döende i tuberkulos. Diktonius är uppfylld av Södergran vars poesi har slagit undan benen på honom. Han stannar i två känslostormiga dagar fyllda av blygsel, passion och inspiration. I lördags spelades ett utsnitt ur Magnus Nilssons känsliga pjäs om mötet.

Ingrid Loeld Rasch och Erik Wallsten är lyhörda för karaktärernas skilda temperament. Wallstens Diktonius är mild och blyg inför den fyra år äldre Södergran ”som redan kommit ut med fem diktsamlingar”. Rasch är välbalanserad och slinter inte för ett ögonblick i den tvångsmässiga verbalitet som Södergran visar prov på i sin diktning. Medan döden flåsar henne i nacken lever hon rastlöst och diktar i hektisk desperation. Wallsten hakar snabbt på, ordväxlingarna och aforismerna haglar. Vips är han uppflugen i ett träd som stum åskådare till Raschs euforiska, nästan vitsiga ”poetry slam”.

Wallsten koncentrerar sig på den lakoniske Elmer som bortom kurtisen till storheten Edith var utpräglat expressiv med en brinnande, socialistisk övertygelse. Genom Wallsten blir Diktonius inte explosiv, han imploderar, expanderar kosmiskt och ”sänder sin järnsplit ut i världen” medan Raschs Edith förblir visionären som profetiskt diktar om den nya människan, fri från religiösa band som ”stjärnor utan svindel”. Blott i universella förnimmelser förenas de två. ”Under Körsbärsträdet är ett fint koncentrat av en dynamisk förening.