Faust II en sjudande häxkittel

”Faust II” är som Östgötateaterns egen sjudande häxkittel. Den kokar över med fragment från antiken, rovdrift, alkemiska drömmar och diktarens eget liv.

Också en inledning. Skönsjungande Richard Carlsohn upphissad som luftanden Ariel över en sovande Faust.

Också en inledning. Skönsjungande Richard Carlsohn upphissad som luftanden Ariel över en sovande Faust.

Foto: Markus Gårder

Recension2019-09-29 14:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Teater

Manus: Johann Wolfgang von Goethe

Regi: Richard Turpin

Skådespelare: Martin Waerme, Lotta Ramel, Stina Lundqvist m.fl.

Stora teatern, Norrköping, 28/9–12/10 2019. Stora teatern, Linköping 8/11–12/12 2019.

Glöm Goethes ”Faust”. Hans ”Faust II” är en helt annan historia. Den åldrade diktaren återkom alltså till berättelsen om Faust en tredje gång (efter Urfaust och Faust). ”Ospelbar” bedömde han själv, men visst, läsdramat var en populär genre där den kunnige läsaren tog till sig innehållet i lugn och ro, fantiserade om och reflekterade över.

Inte så Östgötateatern, som på Stora teatern låter Johann Wolfgang von Goethes postumt utgivna drama spela över alla bräddar i högt tempo. Det är serent, groteskt, svepande och fantasifullt i en vild blandning av högt och lågt.

Grunddragen stammar från den senmedeltida myten om doktor Faustus som säljer sin själ till djävulen. Mot vad? I de olika litterära verk som följde genom århundradena kunde det vara såväl all världens kunskap som all världens vällust. 

Som en mardröm en burlesk Walpurgisnatt (Valborgsmässoafton) passerar livet revy och historien förbi i regissören Richard Turpins hårt snittade tretimmarsversion (i programmet nämns ett åttatimmarsdrama). Faust gästar kejsar Maximilians lika uråldriga som utfattiga hov, som nästan jämlike(!) Kumpanen Mefistofeles som genom ett under – ett löfte om underjordiska rikedomar – föryngrar och berikar i ett uppblåst sedelregn. En ögonblicksbild av Paris och Helenas första möte blixtrar till och Faust snärjs in i jakten efter det evigt sköna. 

Fjorton skådespelare delar på 116 roller. Martin Waermes Faust är en svärmisk trubadur med blå skjorta, gitarr och svallande blonda lockar. Lotta Ramel är en snitsigt självmedveten Mefistofeles med bockfot, fräcka horn och hög svansföring. De återstående tolv aktörerna är kejsarens råd, häxor, gudar, flugor och soldater. Med mera. Ett utstuderat kostymdrama, mellan läckert och knasigt, men alltid lika pregnant och fantasifullt, signerat designern Ulrika van Gelder. Vilken fart det måste vara in och ut i logerna bakom kulisserna. 

På scenen skiftar scenografen Lars Östberg i något lugnare takt mellan epoker och drömmar med skönaste stjärnhimmel, den tyska örnens standar, abstrakt modernism och en gigantisk tempelfris. 

Är allt detta begripligt? Finns där ett budskap bortom en sanslös teaterkonst som är sig själv nog? 

Jag kan medge att när jag efter premiären går ut i Kulturnatten och hör en trubadur spela på ett torg i staden är det så mycket enklare, en lättnad för sinnena.

Östgötateaterns ”Faust II” är en sjudande häxkittel som rymmer Goethes liv, karriär och kunskapssökande. Det är också en historielektion, från antiken och framåt, om mänsklig upptäcktsiver som lett till den rovdrift som hotar vår och våra medvarelsers existens!

Det dammar om de fattiga rådsherrarna vid Kejsar Maximilians (Jesper Barkselius) hov. Snart sätter Mefistofeles (Lotta Ramel) sprätt på historien.
Det dammar om de fattiga rådsherrarna vid Kejsar Maximilians (Jesper Barkselius) hov. Snart sätter Mefistofeles (Lotta Ramel) sprätt på historien.
Karta: Östgötateatern