Recension Torsdagskonserten med symfonikerna hade ett annorlunda upplägg. Den började med en pianokonsert signerad Brahms och slutade med några lösnummer av Sibelius. Lite skakigt.

Mångsidige dirigenten, finske Taavi Oramo, hör till den nya orkesterledargenerationen, fortfarande på väg och med alla dörrar öppna. Han dirigerar mycket känsla, men jag saknade lite av den dynamiska kraften. När det är som allra bäst formaterar han musiken till ren rörelseenergi.

Sibelius båda verk ”Pohjolas dotter” och ”Lemminkäinensvit” har sina rötter i eposet Kalevala. Det handlar alltså om musik med en berättande agenda. För att förstå den tillfullo måste man ta del av textbakgrunden och sammanhangen. Separerade från källan blir inte upplevelsen fullständig.

Men visst bedåras man av ”Tuonelas svan” med sina vemodsslöjor, som en klangliga amöba i ständig rörelse, och inspireras av den energiska livslusten i ”Lemminkäinen drager hemåt”. I ”Pohjolas dotter” ville min fantasi inte riktigt räcka till för att skapa inre sinnebilder. Tänkte endast tekniskt.

Pianisten Kirill Gerstein har ett imponerande cv. Han gjorde sin debut år 2000 med Brahms ”Pianokonsert nr 1”, och nu var det dags igen att spela musik av den 25-årige Brahms. Kunde inte låta bli att längta efter den andra och så mycket mer mogna konserten av samme tonsättare.

Det är den första satsen som imponerar som allra mest även om klangbilden kändes spretig. Samtidigt fanns där ett oavbrutet flöde som jag tog till mig. Mellansatsen fick en återhållen karaktär medan slutdelen varken kändes angelägen eller levande. Framförandet blev aldrig magiskt.