Tiden rusar i en såpass hisnande takt att det nu är 28 år sedan författaren Jenny Jägerfeld lämnade Skärblacka. Hon tycks själv ha svårt att ta in den osannolika sanningen.
– Fanns jag ens för 28 år sedan, frågar hon sig med visst tvivel i rösten.
Nåja, tiden snackar man inte bort och nu är Jenny Jägerfeld dessutom tillbaka i Skärblacka igen för ett par dagar. Hennes nya bok, "Mitt storslagna liv", släpps i veckan och eftersom den utspelas i just Skärblacka har besöket hemma på Vipvägen fullt logiska skäl.
Vi sätter oss i trädgården på baksidan och hamnar i en kittlande och tilltalande miljö som möjligen utmanar bilden av den traditionella villaträdgården med stävjad grönska och välansade häckar. Jenny Jägerfelds barndomshem lockar, begriper man, fram fantasin och berättelserna.
– Huvudhandlingen i boken utspelas just här, säger hon och sveper med handen över det lummiga som förefaller närma sig besökaren från alla håll.
– Jag älskar att vara här och tyckte att det kunde vara en rolig miljö för boken. Min pappa har alltid varit väldigt uppfinningsrik och det var lite speciellt att växa upp här. I boken har jag döpt om vårt hus till The Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka. Det funkar eftersom det bara finns ett hotell i Skärblacka. Då kan man kalla det för Royal Grand.
Jenny Jägerfeld hyllas ofta för sin förmåga att skriva om tunga ämnen på ett lättsamt sätt för barn. "Mitt storslagna liv" är inget undantag. I den flyttar huvudpersonen Sigge med sin familj från Stockholm till Skärblacka och slår sig ned i huset – hotellet i det här fallet – där Jenny Jägerfeld växte upp. Sigge gör allt för att bli populär i sin nya omgivning. Ensamhet, vänskap och ivern att försöka passa in och vara som alla andra går som en röd tråd genom berättelsen. Tonen är, som alltid, lätt och humoristisk även om ämnet givetvis bär på en viss tyngd.
– Det här är nog det närmaste något självbiografiskt jag har skrivit, säger Jenny Jägerfeld.
– I viss mån återvänder jag till min egen barndom. Ibland var man populär i skolan. Ibland inte. Jag har också använt mig av minnen från när jag och mina syskon var små. Det hände ofta mycket spännande saker. Som när vår sköldpadda grävde sig ur sitt bo på tomten och rymde. Vi var jätteledsna och satte upp lappar på Ica. Efter två månader fick vi den tillbaka. Mamma värnade om djur och lät oss ha flera stycken.
Även om skrivande numera upptar det mesta av Jenny Jägerfelds skapande tid, jobbar hon fortfarande som psykolog. I den rollen har hon fått inse att humorn mycket väl kan fungera som balsam och läkning när vardagen är mörk.
– Jag skojar verkligen inte bort sådant jag får höra i terapisamtalen med mina patienter, säger hon.
– Inte heller använder jag verkliga fall. Men jag får en bred palett att utgå ifrån och många jag möter använder galghumorn för att gå vidare i livet. Det finns en kraft i humorn som går att ta till som ett skydd eller en försvarsmekanism när det är svårt. Jag tror verkligen på humorn som en positiv kraft.
Är det svårt att nå ut med den inställningen till så unga läsare som 9–12-åringar?
– Man får anpassa språket och vara lite uppfinningsrik. Men det handlar inte om att bara använda ett enkelt vardagsspråk. Jag vill utmana folk och det kan var lätt att underskatta unga läsare. Samtidigt får man stå ut med att de kanske inte fattar varje ord.
