På 1980-talet fick författaren och kulturskribenten Lotte Möller ett bihus med bin av den legendariske biodlaren John Larsson i Klagshamn i Skåne – och blev förskräckt. Men snart fångades hon av biskötselns magi och bedrev den i tio år innan hon i stället gav sig i kast med den bok om bin som nu föreligger. Men boken berättar inte bara om bin och biodling, den är också en kulturhistorisk guldgruva.

Bokens första del beskriver biskötsel månad för månad. I varje kapitel återger författaren ett personligt minne, varpå hon övergår till ett specifikt ämne, allt från binas fiender till varför både franska revolutionen och Napoleon valde biet till symbol.

Dess andra del handlar om hur biet i dag är dödshotat och hur larmrapporterna drivit fram en alternativ biodling där binas trivsel ställs före lönsamheten. Det är bråttom både för människor och bin eftersom det mesta av vår föda kommer från grödor som bin och andra insekter pollinerat.

Kemiska bekämpningsmedel och industrialiseringen av jordbruket är inte enda hotet. Målande beskriver Lotte Möller hur ljunghedar, betesmarker och lingonställen blivit granplanteringar och hur blomsterängarna uppodlats eller förslyats.

Bokens pärmar är honungsgula och samma färg har insprängda blad med särskilt betonad information. Bildmaterialet är överdådigt och sträcker sig från en 8 000 år gammal spansk grottmålning föreställande en människa som skattar vildbin på honung, via äldre tiders illustrationer fram till vår tids foton.

Carl von Linné gav biet namnet Apis mellifera = det honungsbärande biet. Då blev hans yngre bror Samuel Linnaeus, föregångsman inom svensk biodling, bekymrad, för han visste ju att det var nektar och inte honung som biet bar hem, men namnet stod fast.

Samuel var förresten den som märkte att bina var känsliga för lukter och rådde biodlarna att varje kväll andas in genom flustret, så bina skulle känna igen deras lukt. Redan antikens gubbar Aristoteles och Plinius noterade att bina var luktkänsliga och varnade druckna, svettiga, menstruerande och de som nyss idkat älskog att närma sig. Också parfym fick bina att sticka. Och att sticka betyder döden för biet. Dess gadd och giftorgan fastnar nämligen.

Dödlig är också kärleksakten. Då är det drönarna som stryker med, dessa bortskämda gossar som matas och putsas och fläktas av sina systrar, arbetsbina. Deras könsorgan och bakkropp fastnar i den jungfrudrottning de befruktar. Men hon lever på och lägger 3 000 ägg om dagen och en halv miljon under sin livstid. Aristoteles noterade vad som sedan bekräftats; att drönarna är nödvändiga för trivseln i bikupan. Numera antas det bero på ett feromon de utsöndrar.

Lotte Möllers berättelse om arbetsbina gör en förresten rent förälskad i dessa varelser, som sköter om allt i kupan och producerar vax och gör honung och 20 dagar gamla skickas ut som fältbin på nektarjakt, så arbetskrävande att deras vingar är utslitna inom två veckor. Ett och samma bi besöker en och samma blomart. Därmed är pollineringen säkrad.

I "Bin och människor" påminns man genom Möllers glasklara beskrivningar om undret som vi är del av, den minutiösa ordning som utgör stommen i varat och som människan ensam gör sitt bästa för att rubba. Så är hon också biets värsta fiende.