Det är verkligen inget annat än ett storverk han skapat, Linköpingsprofessorn Martin Kylhammar. I sin nya bok "Ett hemligt liv" om Nobelpristagaren Verner von Heidenstam och Kate Bang följer han deras 20-åriga kärlekshistoria, stundtals nästan dag för dag, fram till det sorgliga slutet. Och även för en som redan är sjukligt intresserad, som jag, så kommer här flera häpnadsväckande nyheter.

Men först bakgrunden. Martin Kylhammar är både litteraturvetare och idéhistoriker vid Linköpings universitet. Han skrev sin ämnesöverskridande avhandling, "Idyll och maskin", om Strindberg och Heidenstam 1985. Sedan 1998 sitter han i styrelsen för Övralidsstiftelsen. Det var så han för några år sedan anförtroddes ”trälådan” av Kate Bangs ättlingar. Ett vindsfynd som Kylhammar själv kallat "en forskares våta dröm". Lådan innehåller bland annat Kate Bangs dagbok, privata fotoalbum, hennes renskrifter av Heidenstams brev och prins Eugens (mångårig vän) brev till Kate. Av dessa glömda källor – och många andra som Kylhammar nosat upp som värsta detektiven – får vi en ny bild av Heidenstam och Bang.

Hur är då själva boken? Håller den i 630 sidor? Jo, Kylhammar skriver lättillgängligt och rakt. Han resonerar med sig själv och läsaren – lanserar möjliga versioner och redovisar källor för och emot. Det är roligt och faktiskt spännande att följa. Han är konkret och detaljerad, det är datum och resor och personer... dag för dag. Någonstans på mitten blir det väl detaljerat, när forskaren Kylhammar verkar redovisa alla sina fynd. Men håll ut, snart blir det spännande igen med ledtrådar och indicier som knyts ihop.

Och sensationerna? Först en liten: Det var inte Heidenstam som friade till Kate, som sa nej. Utan tvärtom – hon friade två gånger och gick till och med ned på knä. Men fritänkaren Verner sa nej – han ville leva i trohet men utan äktenskapskonvenansen. På gamla dar friade han själv, men då var det för sent. Kate var på väg till sitt nya liv i Danmark.

Sen den stora nyheten: Heidenstam blev inte dement. Till och med Wikipedia skriver: "I början av 1930-talet utvecklade Heidenstam demens som bland annat tog sig form av misstänksamhet, plötsliga vredesutbrott och svårigheter att finna rätt ord. Efter sin 75-årsdag 1934 blev han allt sämre, han led av ångest och hallucinationer, behövde hjälp med allting och kunde inte skriva brev eller tala om vad klockan var."

Detta har jag själv både skrivit och föreläst om (liksom Kylhammar), men härmed meddelar jag: Det var fel. Enligt Kylhammars nya fynd blev skalden svårt nedsatt av två hjärnblödningar de sista tre åren, men repade sig. Inget tyder på att han drabbades av alzheimer.

Men var kommer det ifrån då? Jo, från Kate. Enligt Kylhammar friserar hon verkligheten både i den så kallade Redogörelsen (där hon berättar om Heidenstams sista tid) och i sina minnesböcker "Vägen till Övralid" och "Övralid". Ord som hon där lägger i Heidenstams mun, till exempel om Mussolini, är egentligen hennes egna tankar rakt av från hennes dagböcker.

Varför påstår Kate att Verner blir dement och icke tillförlitlig? Jo, det handlar om arvsstriden om godset Övralid, som de skapade tillsammans (som hon förlorar). Dessutom om hennes eget rykte. De hade fina år tillsammans, men åldersskillnaden tog ut sin rätt. Kate var allt mer sällan på Övralid och Verner misstänkte att hon var otrogen i sitt andra, yngre liv i Danmark. Till sist var det han som efter ett praktgräl gjorde slut, både muntligt och i brev. Det var alltså Verner själv som motade bort henne från Övralid, fullt klar i knoppen, inte någon maffia runt honom.

Kate glömmer aldrig Verner. Hon har först ett förhållande med familjens advokat Vagn Aagesen i Danmark (som dör i blindtarmsinflammation), sedan med litteraturvetaren Fredrik Böök. Fredrik och Kate ger efter Verners död ut hans samlade skrifter och hans fina minnesbok "När kastanjerna blommade".

Ett stort plus med Kylhammars bok är att han följer både Verner till hans död 1940 och Kate till hennes död 1976. Verner beskrivs som en charmig, öm, humoristisk man med visst bekräftelsebehov. Kate då? Hon vill stå i bakgrunden, men är en riktigt fräsig kvinna. Så här skrev Elsa Rosenberg, föreståndare på Övralid, i en dagboksanteckning som låg i trälådan: "Plötsligt kom en grå bil i stor fart upp från skogsvägen. Dammet stod som ett moln när bilen svängde in mot oss och tvärt stannade. Ut steg en ung, dammig, glad och rakryggad dam – Kate Bang."

"Ett hemligt liv" är som sagt rolig och spännande läsning. Men ändå – 630 sidor och mycket lite om Nobelpristagarens litterära verksamhet, eftersom han i stort sett slutat skriva när han och Kate träffades? Det är nog en fördel om läsaren är intresserad av ämnet. Men det vilar också en fångande, nördig charm över boken därför att Martin Kylhammar är så uppenbart förälskad i Kate – och i Verner. Själv säger han att han drivits av passion. Det märks!