I en berättelse utformad som en lång monolog blickar Rosa Liksoms romanfigur Överstinnan tillbaka på sitt liv. I prologen och i det avslutande stycket, som utgör romanens nu och som utspelar sig någon gång på åttiotalet, berättar hon om sitt liv i de finska krigens skugga, om sitt äktenskap med den sadistiske Översten och om sin väg från en barndom präglad av fosterlandskärlek till ett vuxenliv som övertygad nazist.

Finska Rosa Liksom, den prisbelönta författaren till bland annat "Kupé nr 6", skildrar i "Överstinnan" de smärtsamma och ännu oläkta kapitlen ur Finlands historia, från inbördeskriget och genom de tre krigen 1939–1945. Överstinnans far, född i en rik bondesläkt med delvis samiskt påbrå, har slagits i inbördeskriget 1918 på de vitas sida. I tysk anda grundar han senare den första scoutkåren i Rovaniemi och drömmer om ett Finland som inte bara kan avvärja det ryska hotet utan på sikt blir en stormakt. I lottakårens och skyddskårens anda är hans dotter uppfylld av "den heliga treenigheten: hem, religion, fosterland". Tidigt lär hon sig att tro på mannens moraliska överlägsenhet över kvinnan, samt på att kvinnans uppgift är att "älska mannen oskuldsfullt och rent". Som sjuttonåring faller hon handlöst för den då gifte Översten fast han sägs vara en sadist och kvinnomördare. Som hans älskarinna kommer hon i kontakt med både Finlands och Tysklands högsta nazistkretsar.

"Överstinnan" är både en starkt historiskt förankrad och ytterst aktuell historia om en kvinna som blint står vid en krigsförbrytares sida. Av Översten utsätts berättarjaget såväl för ett övergrepp i barndomen som för en tidig förförelse, och senare för en lång och livshotande misshandel. Hon förblir trots det lojal med honom och hans nazistiska övertygelse; denna har hon anammat under vad hon själv beskriver som den lyckliga fasen av deras gemensamma liv. Hon sjuder av hat när hon berättar om misshandeln som närapå tog hennes liv, samtidigt som hon rättframt, trotsigt och utan ånger berättar om de grymheter som hon tillsammans med honom bevittnade och tog för givna i Hitlers Tyskland, i det av nazisterna ockuperade Polen och hemma i Finland när landet tvingades slåss mot både Sovjet och mot nazisterna. Hon antyder förvisso att hon saknade medlidande med Nazityskland när dess nederlag var ett faktum, men först långt senare reflekterar hon över nazismens brott. "Far gjorde mig till det vita Finlands dotter, Översten gjorde nazist av mig. Jag skäms inte för någondera", konstaterar hon trotsigt men vägrar samtidigt vara ensam om sin skuld: "Jag visste, liksom alla andra i Finland som kunde läsa tidningen, vad nazisterna gjorde."

Tyvärr lägger Rosa Liksom rent berättartekniskt ut krokben för sig själv genom att välja formen bekännelseroman. Förutom berättarjaget finns här ingen oberoende röst, ingen som kan säga emot och väga det medlidande som misshandelshistorien skapar mot frågan om huvudpersonens egna livsval. Dessutom avslöjar berättarjagets pedantiskt detaljerade och kronologiska beskrivningar henne ibland som en konstruktion, en figur som författaren behöver för att lägga orden i munnen på. Egentligen är det först i romanens sista del, den som kretsar kring misshandeln och vägen tillbaka till frihet, som Överstinnan känns som mest levande och suggestiv. I Janina Orlovs översättning från tornedalsfinskan har romanens inte sällan brutala och vulgära språk en egen, kärv rytm.