Sliten mellan äckel och fascination äntrar Mazzarella kryssningsfartyg och flygplan, väl medveten om att enbart kryssningstrafiken kostar 50 000 människor livet. Vid sidan av fängslande fakta låter hon sin far och sin före detta man ta form och inbjuder också till sin egen barndom.

Merete Mazzarella är professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Som alltid väcker hon självkritiska frågor och kastar fram ironiskt hisnande förslag. "Varför är vi så nedlåtande [mot kryssande pensionärer]", undrar hon, "är det för att vi skäms över att vi själva är här och rentav trivs?" Och hon föreslår Finland att överväga kryssningar som lösning på äldrevården.

Författaren svor som 15-åring på att aldrig resa som vuxen. Hon var åksjukt diplomatbarn, ständigt på resa med bruna papperspåsar att kräkas i. Målande beskriver hon hur påhittiga flygvärdinnor snodde ihop pappersstrutar åt henne när påsarna tog slut.

I Peking blev hon bästis med engelska Janet, som skulle hem till flickpension. Dit ville 12-åriga Merete också och övertalade föräldrarna. Familjen hade då flyttat till Turkiet. På flygplatsen gav fadern henne en av de två kramar hon någonsin fick av honom. Kanske anade han hennes misstag, tror hon. "Ingen gjorde mig något ont", skriver Mazzarella, och sedan skissar hon fasan i att vara barn på internat. Janet "kastade sig" redan vid avresan "gråtande ner på perrongen och skrek att hon inte ville åka".

Rädd för stup, rädd för att bli inlåst på toa, rädd för att gå vilse, sådan beskriver Mazzarella sig själv. Samtidigt hyllar hon Pascals princip att "absolut lugn är det samma som döden" och amerikanen Georg Sterners att "det är viktigare att ha fötter än rötter". Ordet "resenär" väger tyngre än "turist", konstaterar hon och ger den historiska bakgrunden till båda, från lärda mäns och gesällers kringflackande till dagens turisthorder. Venedigs 55 000 invånare får uthärda 20 miljoner besökare per år och 2017 uppgick kryssningspassagerna till 25 miljoner!

På kryssningsfartyget Braemar far Merete Mazzarella och hennes nuvarande make L. till Amazonas och tillsammans flyger de till Brisbane i Australien där L. fått gästprofessur. De resorna är bokens stomme. Att läsa om aboriginernas "drömtid", där naturen sjungs fram, är uppfordrande. På människan vilar det att den sången vidmakthålls, så är deras tro, annars utsläcks världen.