Fängelsets snickeri har omvandlats till teatersalong och i lördags var det premiär för "Tre systrar i Väntan vid Strömmen".

Det är märkligt. Gamla lokaler bär på ett själsligt minne bortom rummets fysik. Här lätt klaustrofobiskt, förstås – men också som en sfär för eftertanke – att tvingas reflektera över sitt liv. Jag svär på att där fanns en sötaktig doft av adrenalin kvar i väggarna, samma som i väntrum och tentasalar.

Den här känslan ger en alldeles särskild inramning till Olov Raschs fria bearbetning av Tjechovs pjäs med tillägget I väntan vid Strömmen. Hit återvänder några manliga interner till tonerna av Frödings ”trallande jäntor”. De berättar kort om cellgrannar som surmulne rymmaren Ursut och snacksalige skitgrisen Clark O. Publiken skrattar åt minnet av riksskurkarna. Så skiftas fokus och samma män, nu som kvinnor i kråsklänningar och foppatofflor skrider till handling. Det sätter förstås en komisk prägel på den naturalistiska pjäsen om den ryska, priviligierade klassens förfall.

Artikelbild

| Militär. Ingrid Loeld Rasch i rollen som artilleriövesrten Versjinin förklarar meningen med livet, kärleken och arbetet.

Systrarna Olga, Masja, Irina vankar omkring på ett avlägset beläget lantgods. Frustrerade och otillfredsställda med sina liv längtar de till Moskva. Det här är urbana och moderna mäniskor som fråntagna sina liv i storsta’n får låta sig nöjas med manliga besökare och med dem en doft av världen. Så går det som det vanligen gör när folk hålls instängda. Vare sig det gäller krim-anställda och interner eller hopfösta dokusåpadeltagare (förr var det folk på film som blev instängda i en trasig hiss, minns ni?). I brist på sann förälskelse kärar man ner sig i den som är närmast. Ren och naken biologi – hormoner instängda på för liten yta.

Här lyckas man illustrera systrarnas längtan lättsamt och ironiskt. Joakim Malmbergs Irina är underbar när han kastar sig bakåt, suckar och stryker sig kokett över sitt skäggförsedda ansikte. Mons Gregemark berör med ett större allvar och äkta tårar när han gestaltar svägerskan Natasjas längtan. Fint. Ansvarsfulla Olga som förgäves söker hålla samman sig själv, familjen, flickorna på gymnasiet, ja Erik Wallsten gör henne just som en ”duktig storasyster”, ständigt tröstande, sammanbiten och återhållsam med sina egna behov. Mycket bra, liksom Johan Millvings sköra Masja. Sanna Franzéns druckne kapten Soljonyj lockar till skratt och återför det farsartade inslaget. Lina Blikstad är fint varsam med sin Andrej, gör honom öm och inkännande. Elias Dahlgren ger sin Baron Tusenbach ett militäriskt stramt och korrekt uttryck.

Ingrid Loeld Rasch, i rollen som överste Versjinin,blir berättarrösten som vänder sig ut mot publiken och förklarar meningen med livet, kärleken, arbetet.

Det blir lite manieriskt i mansrollerna emellanåt, särskilt i de berättande partierna. Det klivs in och ut i rollerna på scenen och sådant är vanskligt; att inte behålla karaktären i kroppen hela vägen. Men det gör inte så mycket i sammanhanget. Tjechovs text har pluggats hårt – inte en sufflering eller tillstymmelse till stakning. Snyggt. Raschs nytillskott utgörs av lokala platser som Strömmen, men framför allt genom aktuella händelser som människor/flyktingar i behov av hjälp och pengar. Alltsammans på distans och med avståndets medlidsamhet liksom hos nutidsmänniskan. Det här problematiserandet och nytolkningen liksom metateatern med pjäsen i pjäsen inledningsvis, hade jag velat se mer av och tydligare integrerat i resten av handlingen.

Här finns klara ambitioner med att uttrycka det sublimt gömda i Tjechovs text och det psykologiska ensemblespelet sker parat med en stor skopa ironi. Att överge händelser och linjär handling till förmån för ett inre, själsligt förlopp, ja det lyckas ensemblen gestalta här. Man når Tjechovkvinnans otydliga, avbrutna och lite tilltygade väsen, deras och allas vår oförmåga att uttrycka våra innersta tankar, drömmar och tillkortakommanden.