Omständigheterna kring mordet på den saudiske journalisten Jamal Ahmad Khashoggi var minst sagt bisarra och påminde i hög grad om något som kunde ha kokats ihop på en manusfabrik i Hollywood.

Men det var högst verkligt och dessutom bara en i raden av politiskt styrda attacker som riktats mot journalister och tidningsredaktioner under de senaste decennierna.

De flesta minns mordet på Anna Politkovskaja i oktober 2006 och attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015, men fallen är många fler.

Enligt Reportrar utan gränser mördades 49 journalister runtom i världen bara under förra året.

Fem av dem föll offer när en gärningsman angrep Capital Gazettes redaktion i Maryland. Dådet sattes i samband med Donald Trumps utpekande av medierna som ”statens fiender”. Kritikerna förde fram att hans utfall i olika tal kan ha inspirerat attentatsmannen. Något som självfallet avvisades av Vita huset, men sedan Trumps tillträde har världen berikats med språkliga innovationer som fake news och alternativa sanningar, vilka går ut på att orsaka trovärdighetskriser och skjuta seriös nyhetsförmedling i sank.

Ironiskt nog har utvecklingen gett slagsida åt den brittiske författaren och politikern Edward Bulwer-Lyttons berömda yttrande, att pennan är mäktigare än svärdet. Mängder av nättroll runt om i världen har anammat budskapet, men de delar knappast engelsmannens idealism. Särskilt som de upptäckt att pennan (läs tangentbordet) och ordet också kan fungera som stickvapen i det digitala krig som rasar.

Men alla hot kommer inte utifrån. Något som framkom i veckan när det avslöjades att franska journalister agerat näthatare. De utpekade är nästan uteslutande män och har i många fall varit knutna till flera av Frankrikes främsta publikationer - på listan finns exempelvis anrika Libération. I sitt dagliga värv har de haft en progressiv framtoning, samtidigt som de i skydd av anonymiteten på nätet gett uttryck för något helt annat. De har ingått i en gruppering som verkat under namnet Ligue du LoL och ägnat sig åt att mobba, hota och förfölja främst unga kvinnor, men också gjort rasistiska utfall och angripit hbtq-personer.

Någon har beskrivit aktionerna som uttryck för en toxisk manlighet och från svensk horisont kan man ana samma personlighetsklyvning som hos Kapten Klänning och det är rimligt att fråga sig vad allt detta går tillbaka på.

Vilka svaren än må vara, så kan man i alla fall konstatera att medierna inte alltid behöver någon som Donald Trump för att göra situationen än besvärligare. Skandalen lär knappast stärka trovärdigheten eller lätta på trycket för en bransch som redan är utsatt för spärreld.