Människans bästa och sämsta sidor i koncentrat. Det fick vi som var med då uppleva sommaren för precis femtio år sedan. Ett knippe aktuella tv-dokumentärer och en film på bio speglar de här händelserika veckorna i juli och augusti 1969.

Det började den 20 juli när Neil Armstrong klev ned på månens yta. ”Ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten”. Jovisst kändes det så för alla oss miljoner som satt framför tv-rutorna världen runt och såg historia skapas. Inte minst fascinerande med tanke på att uppdraget fixades trots minimal datorkraft på månlandaren, faktiskt bara en bråkdel av vad som finns i dagens mobiltelefoner.  

Men knappt hann vi smälta denna bedrift, detta bevis på vad mänsklig ingenjörskonst kan åstadkomma förrän tragedin slog till. Natten till den 9 augusti mördas fem personer i ett hem i ett av Los Angeles elegantare villakvarter. Höggravida skådespelerskan Sharon Tate var ett av offren. Hon väntade sitt första barn med maken, filmregissören Roman Polanski, som inte var hemma denna kväll. Det sällsynt brutala tillvägagångssättet, det talades om avrättning, sände chockvågor och skapade panik i Hollywoods filmbransch och kom att markera slutpunkten för det ”gamla” Hollywood. Charles Manson dömdes senare för att ha beordrat medlemmar i sin sekt att utföra det här och flera andra mord.

Artikelbild

| Brad Pitt, Margot Robbie, Leonardo DiCaprio i Once upon a time in Hollywood.,

Quentin Tarantino skildrar den här perioden i bioaktuella ”Once upon a time in Hollywood”, tänkbar ”bästa film”-vinnare på nästa års Oscarsgala enligt förhandstipsen. Jag kan varmt rekommendera filmen, jag hade några fina timmar när jag såg den. Detta trots att Tarantino, sin vana trogen, låter våldet svepa med full kraft över bioduken i några scener. I handlingen finns nämligen morden på Sharon Tate och hennes vänner med som en röd tråd, men Tarantino har här ett fritt förhållande till sanningen. Risk för spoiler, så jag säger inte mer än så.

Det som gör filmen så underhållande är Tarantinos kärlek till bland annat western-filmer och dess italienska variant, spaghetti-western. Plus hans minutiösa omsorg om detaljer. Kameran smeker i närbild kärleksfullt över väggar med filmaffischer, registrerar lp-skivor som trillar ned på tallriken, dörrar som öppnas på en gräddfärgad Cadillac Coupe DeVille och så vidare. Bildvinklar vi sett förut i många fall, men det är rasande snyggt gjort.  

Och så är det musiken. Under Leonardo DiCaprios och Brad Pitts många bilfärder strömmar den ur bilradion, utsökt valda låtar med bland andra Aretha Franklin och Neil Diamond, men också okända pärlor som den med Buchanan Brothers i låtlistan. Tarantino har också koll på att skivproducenten Terry Melcher, son till Doris Day, en gång bodde i huset där Manson-morden senare ägde rum. Flera gånger i filmen ser vi Sharon Tate spela skivor med Paul Revere & The Raiders, ett i dag bortglömt band som Melcher producerade.

15 augusti 1969, bara en vecka efter blodbadet i Los Angeles, drog Woodstock igång. I dokumentären ”Woodstock – tre dagar vi aldrig glömmer” på SVT Play kan vi följa hur den blir till, denna legendomspunna festival och hur arrangörerna blir tagna på sängen när fler än 400 000 människor beger sig till festivalplatsen, bestående av några åkrar hos en mjölkbonde i delstaten New York.

Artikelbild

| Brad Pitt och Leonardo DiCaprio i Once upon a time in Hollywood.,

Det blev snabbt brist på i stort sett allt. Nya leveranser av mat kom inte fram på grund av trafikstockning på de små vägarna, så lokalbefolkningen blev hjältar när de rensade sina skafferier och kylskåp och gratis utfodrade hungriga besökare med kokta ägg och ris. Trots detta organisatoriska kaos registrerades inga allvarligare incidenter och helgen fortlöpte i bästa hippieanda – med glädje, kärlek och förstås musik. 

De flesta av dåtidens toppartister var där: Creedence Clearwater Revival, Santana, Sly & The Family Stone, Canned Heat, The Band, The Who, Joe Cocker och inte minst finalartisten Jimi Hendrix. Han brände av en oförglömlig version av amerikanska nationalsången, där han med sin gitarr simulerade Vietnam-krigets ljudinferno.  

Artikelbild

| Paul Revere & The Raiders.

Lärdomen från Woodstock är förstås att stora festivaler ska arrangeras av proffs som behärskar komplicerad logistik. Ändå slutar många nutida försök i fiasko. Till exempel ställde man nyligen med kort varsel in Woodstock 50, som skulle hållits på femtioårsdagen av originalet. 

Och dokumentären ”Fyre – the greatest party that never happened” på Netflix skildrar försöket att ordna en lyxig musikfestival på en ö i Bahamas för ett par år sedan. Publiken har betalat svindyra biljetter och är redan på plats när det hela slutar i kaos, förnedring och jättekonkurs. Arrangören avtjänar just nu ett långvarigt fängelsestraff för bedrägeri.

Artikelbild

| Woodstock 1969.

Kaj Kindvall nås på kaj.kindvall2@gmail.com