Hel, ren och monogam?

Även som homosexuell måste du ha rätt att vara en smutsig jävel.

7 februari 1917 16:35

Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” är en av mina allra bästa favoritfilmer. Autenciteten, värmen, humorn, mörkret och framför allt det triumfatoriska slutet – jag vet inte om jag någonsin lämnat en biosalong med en varmare känsla i bröstet. Men filmen gjorde också det som superhyllade norska tv-serien ”Skam” har gjort: visade homosexuell kärlek utan åthävor och manifestationer.

Och det är jättebra. Klart att det behövs homosexuella hjältar och klart att det (tyvärr) fortfarande behöver visas att homosexuella är som folk är mest.

Problemet är bara att begreppet ”som folk är mest” i dessa sammanhang oftast betyder ”hel, ren, trevlig och monogam”.

Jag tänkte på det i december, när George Michael blev en av de sista kulturella ikoner som kastade in handduken under dödens år 2016.

George Michael väntade länge och väl med att offentligt bekräfta sin sexuella läggning, men när han gjorde det gjorde han det genom att gripas för att ha ägnat sig åt så kallad cruising och haft sex på en offentlig toalett. Pikant förstås, och inte jättesnyggt, men lika mänskligt som något annat och del av en gaysubkultur med gamla anor till den tid då det för många var det enda sättet att få ligga.

Apropå detta passade Michael på att slå ett slag för homosexuellas rätt att faktiskt vara sig själva på det sätt heterosexuella tillåts vara sig själva, det vill säga över hela spektrat:

”Gay people in the media are doing what makes straight people comfortable, and automatically my response to that is to say I’m a dirty filthy fucker and if you can’t deal with it, you can’t deal with it.”

Homosexuellas huvuduppgift i kultur och media är enligt många att motverka fördomar hos heterosexuella (och det är inte sällan homosexuella själva som driver på detta). Vällovligt, men detta har lett till att homosexuella ständigt lyfts fram som ett gäng stereotypa helyllenissar: i bästa fall monogama kärnfamiljsmysare, i många fall närmast asexuella. Vilket ju blir ett ganska trångt nålsöga att passa i.

Nu spelar Östgötateatern ”La Cage aux Folles” – en banbrytande musikal när den kom för 35 år sedan, just för att den satte ett homosexuellt par i centrum i en bred, humoristisk och sprakande familjemusikal. Det är lätt att hitta invändningar: glittret, ögonfransarna, manéren. Är det så här stereotypt vi bör skildra transvestism och homosexualitet 2017?

Men svaret är förstås: ja, det är det. Ska vi ha ett samhälle med ambitionen att alla ska få vara sig själva har detta en självklar plats på våra scener.

Eller som en av huvudrollsinnehavarna Pontus Plænge sa när jag träffade honom härom veckan: det är ingen som går i taket över att Strindbergs ”Dödsdansen” ger en onyanserad bild av heterosexuell kärlek.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!