Här är tips på rysligt spännande litteratur

Nu gör skräcken entré i vår svenska litteraturhistoria. Då kanske den en gång så populära Norrköpingsförfattarinnan Aurora Ljungstedt skakas till liv igen.

22 april 2017 13:00

”Det finns nästan ingen skräck på svenska. Varför inte? Ingen aning. Rädslan för det låsta, mörka rummet där något krälar i hörnet är universiell. Men tills nu har det där rummet funnits i USA eller England. Nu ändrar vi på det.”

Så sa John Ajvide Lindqvist i en intervju när han 2004 debuterade med skräckromanen ”Låt den rätte komma in”.

Att den svenska skräckgenren uppstod med Ajvide Lindqvists författarskap upprepades sedan också av kritiker på kultursidor och i tv-soffor.

Många skräcknördar som kunde sin historia bättre retade förstås upp sig. En av dem var litteraturvetaren Mattias Fyhr, iniktad på gotik och skräck. Han talade om Ajvide Lindqvist påstående som ett smart pr-trick för att framstå som mer unik.

Att sådana historielösa påståenden fick ett fäste i början av 2000-talet visar bara hur okänt ämnet är och vilken låg status som skräcklitteraturen har, hävdar Fyhr.

Nu blir han också den som orienterar oss i en mörk grenre. I det nya översiktsverket Svensk skräcklitteratur tar han ett stort och samlat grepp – från medeltiden till 2010 – i två volymer.

Svensk skräcktradition har alltid funnits, skriver han i det nyutgivna första bandet, ”Bårtäcken över jordens likrum”. Och det låter väl helt rimligt, för människor har väl i allla tider fascinerats av det övernaturliga, oförklarliga och skrämmmande?

Men någon större plats i litteraturhistorien har inte skräcktraditionen fått – trots att vår störste romantiske poet, Stagnelius, skrev skräck. Det gjorde också Gustaf den III och Selma Lagerlöf – ibland.

Bland de författare som glömts bort i andra litteraturhistoriska översiktsverk finns Aurora Ljungstedt – en av Sveriges mest populära författare under 1800-talet. Hon flyttade som 14-åring till släktgodset Krusenhof utanför Åby. Under namnet Claude Gérard skrev hon bästsäljande rysare om övernaturliga händelser i Kolmårdsskogarna. Men hon föll i glömska efter sin död. Hennes namn nämns inte alls i t ex ”Litteraturens historia i Sverige” (av Bernt Olsson och Ingemar Algulin, 1987).

På Projekt Runeberg (ett ideellt initiativ för att digitalisera äldre nordisk litteratur) beskrivs hon som banbrytande. Romanen ”Hin Ondes hus” (1853) pekas ut som det första exemplet på en klassisk gotisk skräckroman. Hennes långnovell ”Hastfordska vapnet (1873)” har dessutom beskrivits som Sveriges första detektivberättelse.

Se där – John Ajvide Lindqvist var inte först med att vara först. Men det var kanske inte Auroa Ljungstedt heller.

Tror att jag ska fira världsbokdagen med en rysare i morgon. Mattias Fyhr slår ett slag för den "orättvist bortglömde" skräckförfattaren Constantin Pontin (1819-1852). Men jag ska nog skaka lite liv i Aurora Ljungstedt. Det är dags efter drygt hundra år i litteraturhistoriens dammiga vrå.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!