Närmare 400 sidor senare levererar han svaret: ”Någonstans i vår grå och vita substans kan vi verkligen hitta bitar som, om de aktiveras elektriskt på rätt sätt eller dränks i rätt soppa, kan skapa givmildhet, tålamod, snällhet, uthållighet, förnuft – eller brist på något av detta.”

Inte så mycket till svar, kan tyckas, särskilt som den försiktiga slutsatsen blir att ”det finns en fysisk grund för alla våra psykiska egenskaper”. Å andra sidan är det ett tydligt ställningstagande i en urgammal filosofisk diskussion med övertoner in i det mest existentiella.

Styrkan i Keans bok är dock vägen fram. Här skriver han neurologins historia kronologiskt men också med den pedagogiska ambitionen att ta oss från hjärnans enkla delar till alltmer komplexa system. Metoden är att i anekdotform berätta fallstudier för att belysa avgörande framsteg.

Artikelbild

Hjärnan. Sam Kean har skrivit om neurologins historia som började 1559.

Neurologin tar sin början i en stöt år 1559. Under en tornering trängde en splittrad lans in i den franske kungen Henrik II ena öga och vidare in i hjärnan. Den tidens främsta anatomer Paré och Vesalius sattes att behandla. Operationen blev en framgång. Visserligen dog patienten, men de insikter och framför allt de tillvägagångssätt som de båda läkarna praktiserade öppnade vägar till empiriskt-systematiska studier av hjärnan.

Denna tappning av historik blir något av en freak-show – och något annat är kanske inte möjligt. Vi läser här om världens mest bereste man, riddaren Holman, vars handikapp inte avslöjas förrän i slutet av kapitlet; det är en mästerligt berättad historia. Den schweiziske läkaren Hofmann uppfann LSD, och höll på att stryka med i sina studier av drogens verkningar. Den så kallade skrattsjukan på Papua Nya Guinea var ingen lustig historia utan en frukt av kannibalism och då särskilt tilltaget att äta hjärna. En tumör ändrade den välanpassade amerikanen Elliots liv fullkomligt. Från ansvarstagande familjefar kunde han plötsligt inte fatta ett enda vettigt beslut. Swedenborg och Dostojevskij diagnostiseras. Mest berömd som patient är bergsprängaren Phineas Gage, vars huvud genomborrades av ett meterlångt järnspett. Han överlevde. Men var det han? Mest tragisk är nog den engelske musiker som efter en hjärnhinneinflammation tappat alla former av minne – det finns flera – så att han i varje ögonblick ser världen för första gången. För att nu nämna några.

Här avhandlas också besynnerligheter som fantomsmärtor och – lemmar, vanföreställningar, diverse sexuella egenheter. Alla att hänföra till störningar eller skador i hjärnans kopplingar eller olika system eller organ. Med tanke på hur ofantligt mycket som kan gå fel tycks det omsider som ett under att de flestas hjärnor ändå funkar hyfsat.

Att döma av vårens utgivning är neurologi ett ämne tiden. Om än inte trepaneras kan det trianguleras medelst Åsa Nilsonnes roman H, Patricia S Churchlands "Min hjärna och jag" – smart titel - och nu "Liktjuven och barberaren". Läs dem, och – neurologiskt bevisat - bli klokare. Om inte annat är det god underhållning.