Som barn fick Durs Grünbein ständigt höra berättelser om "den vackraste staden norr om Alperna". Men Dresden jämnades med marken under andra världskrigets slutfas, 1945. 18 år senare föddes Grünbein, i den anslutande villastaden Hellerau. När författaren nu för första gången skriver om sitt liv i boken "Åren på zoo" är det platserna han utgår från.

I bakgrunden har jag hela tiden haft Dresdens förstörelse, som skapade ett slags spökstad. Det blev som ett pussel att få hela bilden, och jag började samla bitar för många år sedan: vykort och minnen från det gamla Dresden. Det finns inget familjearkiv så jag måste återskapa det, säger han.

Skriver utifrån bilder

Artikelbild

| "Dresden är en historisk plats, full av berättelser och det finns många artister och författare som besökte staden. Jag insåg att Kafka, som jag läst sedan 17 års ålder, var där, och precis utanför vårt hus. Senare förstod jag hela historien. Jag berättar den inte från mitt perspektiv, utan närmar mig berättelsen genom historiska ögonblick".

Ett kalejdoskop, så kallar Durs Grünbein sin bok, som är en sällsam blandning av gamla foton, poesi och essäer. Perspektiven skiftar hela tiden. Han själv är inte viktig, understryker Durs Grünbein ödmjukt och börjar besjälat prata om den tyske expressionistiske författaren Gottfried Benn, de tidiga modernisterna och ambitionen att finna skriftens kubistiska motsvarighet.

Som författare behöver man röra sig från olika vinklar och skapa en ny prosa. För mig handlar litteratur om ett konstnärligt uttryck, det är inte underhållning.

Durs Grünbein utforskar, och det börjar i bilderna snarare än i argumenten. Ordens oändliga valörer upptäckte han tillsammans med en korsordsskrivande farfar och under timmar av läsning uppe i trädgårdens körsbärsträd.

Mitt modus operandi är poesin, jag samlar på metaforer och ord, visuella element, förklarar han medan han blundar mödosamt som för att nagla fast bilderna på näthinnan.
Artikelbild

| "Jag letar inte efter minnen utan väntar på att de kommer till mig", säger Durs Grünbein som för första gången har skrivit om sitt liv.

Minnena blommar ut från platser och människor: morfaderns slit på stadens slakteri och hans förnedrande möte med unga nazistiska huliganer. Upptäckten att Frans Kafka brukade besöka Dresden, och mötet med den judiske poeten Paul Adler. Konsten och litteraturen öppnade hans ögon för vilket kreativt nav Dresden var, före nazismen.

Närvarande historia

Artikelbild

| Durs Grünbein började skriva i tidiga tonåren, äventyrsböcker, deckare och anteckningsböcker som han gav till olika familjemedlemmar.

Jämfört med föregående generationers upplevelser var Durs Grünbeins barndom lugn. Han växte upp under det kalla kriget, "i det nya Tyskland". Pojkstrecken och de barnsliga äventyren uppfyllde hans värld.

Men historien var ständigt närvarande som mörk fond, ofta svår för ett barn att greppa. Han minns en händelse: hemma hos sina farföräldrar såg Durs Grünbein en gång det beryktade Järnkorset, som han tog med och visade skolkompisarna. Men medaljen kom från andra världskriget, och i DDR var det extra känsligt att uttrycka uppskattning för något relaterat till nazism och fascism.

Några av mina skolkamrater hade föräldrar som arbetade för Stasi, så jag fick stora problem. Rektorn kom till och med hem till oss. Det var en liten grej, sådant barn gör, men det skapade en djup kris. Inte förrän senare förstod jag att historien hade kommit ikapp mig, förklarade han.

Blev rebell

Att historiska omständigheter placerade hans familj på östra sidan i det delade Tyskland var "ett lotteri" han aldrig kunde acceptera. Bokens titel, "Åren på zoo", skvallrar om Durs Grünbeins stora djurintresse – men där finns också en parallell till hans uppväxt.

Jag kände mig som ett djur, instängd, säger han och minns hur han brukade titta på kartor och längta ut i världen.

Det var inte bara en stark frihetslängtan som föddes då.

DDR gjorde mig till rebell. Jag argumenterade alltid mycket i skolan. Och jag minns en lektion om frihet då Engels citerades, ungefär: "frihet är att förstå nödvändigheten". Det kunde jag aldrig acceptera.

Durs Grünbein drogs i stället till filosofin. I ett av sina mest centrala verk, "Om snön", skildrar han René Descartes liv i 42 sånger, men också det slags tabula rasa som den moderna filosofin innebar.

Descartes började tänka helt autonomt och lämna historien bakom sig.

Försvarar humanismen

I dag behöver Durs Grünbein återigen sina filosofiska hjältar, de som "byggde den nya idén om mänskligheten". Han debatterar flitigt Tysklands flyktingsituation och har också skrivit librettot till en opera med flyktingtema. Men rädslan och de nationella stämningarna växer.

Det finns en hel del retorisk kamp i samhället, som jag måste bemöta. Jag har blivit attackerad för att jag försöker rädda ett humanistiskt sätt att tänka. Det är svårt att förbli trogen de värderingar som gör gällande att vi människor är lika mycket värda.