1986 går en liten flicka på strandtivoli med sina föräldrar. Medan de vuxna småbråkar smiter den lilla i väg och förirrar sig in i en avsides attraktion nere på strandpromenaden. Hon är borta i 15 minuter och kommer tillbaka djupt traumatiserad.

Det är upptakten till Jordan Peeles nya skräckthriller, som på direkten kopplar greppet om sin publik. Precis som i Peeles hyllade debut "Get out", är stämning och känslolägen hanterade på ett mästerligt vis.

Aldrig har väl ett tivoli känts så hotfullt och stämningen så oroväckande som när lilla Addy, iförd en tidsenlig "Thriller"-t-shirt, smiter in bland skrattspeglarna tänker man. Tills samma scen upprepas senare i filmen – och blir ännu mer obehaglig.

Artikelbild

| En främmande och obehaglig familj uppenbarar sig på garageuppfarten. Sedan är det kört i "Us". Pressbild.

Historien fortsätter i nutiden då Adelaide (Lupita Nyong'o) är vuxen och är på väg med sin man och två barn till sommarhuset. Hon känner sig märkligt orolig och tycker sig se tecken som varnar för något. Efter ett besök med några kompisar på just den där strand där hon upplevde sitt barndomstrauma försöker hon, lätt panikslagen, förmå sin man att åka hem igen.

Men när en främmande familj dyker upp på garageuppfarten är allt för sent. Vad kan vara läskigare än okända inkräktare? Jo, okända inkräktare som ser ut precis, alltså precis, som man själv.

Jordan Peele leker alltså med den klassiska och blodiga skräckgenren "heminvasion" och spetsar till den med dubbelgångarteman, kryddat med humor och filmisk lekfullhet. Som ett bibelcitat som annonseras inte bara en, utan två gånger (Jeremia 11:11, som handlar om att stor olycka kommer, var så säker, och det tjänar inget till att ropa på hjälp minsann.)

Precis som i skräcksatiren "Get out" finns också här ett slags "sunken place", ett annat slags tillvaro för de förtryckta. Tolkningsmöjligheterna är många. Ändå känns det som att "Us" i slutändan fungerar som allra bäst när man är mitt uppe i den, snarare än som diskussionsunderlag i efterhand. Slutet förtas av en liten förutsägbarhet men det gör inte så mycket eftersom vägen dit har varit så njutbar. Framför allt måste Lupita Nyong'o framhållas, detta är verkligen hennes film, även om hon backas upp av ett lysande soundtrack, många festliga replikskiften och ett tvillingpar som får "The shining"-systrarna att se mesiga ut.