Campus Norrköping har stark samhällsrelevans

Mattias Severin, från Campus Norrköping, svarar på Mats Granbergs krönika, om universitetets tystnad efter attentatet mot Charlie Hebdo i Paris.

19 januari 2015 09:39

I en krönika den 13 januari med den suggestiva rubriken ”Norrköpings provinsiella tystnad” går kulturchefen Mats Granberg till storms mot det han beskriver som passiviteten hos de institutioner som bär upp det öppna samhället. Norrköping sägs vara ”en provinsiell småstad: isolerad, inskränkt och självupptagen”.

Till grund för Granbergs generöst svepande karakteristik ligger det han uppfattar som passivitet inför morden i Paris. ”Lokalsamhällets svaga reaktioner på attentatet mot Charlie Hebdo inger olust”, skriver Granberg. I den långa uppräkningen av underlåtenhetssyndare nämner han speciellt min egen institution, ”den sovande jätten: universitetet”.

Det är naturligtvis viktigt att vi som lever i frihet och demokrati visar vår avsky när dessa värden hotas och, framför allt, visar vår beslutsamhet att försvara dem när så krävs. Som Granberg påpekar har människor runt om i världen gjort just detta, snabbt, oftast värdigt och med en uppslutning som väcker hopp om framtiden.

Men det är också viktigt att de institutioner som bär upp det öppna samhället - och dit hör naturligtvis Linköpings universitet och Campus Norrköping – tillåts verka efter sina egna förutsättningar. Ett universitet är inte en nyhetsredaktion eller ett kampanjhögkvarter. Till akademiens uppgifter hör förvisso även att delta i det offentliga samtalet, men knappast att vara snabbast med reaktioner på det dagsaktuella. Vår uppgift är snarare att vara en reflekterande, kanske lite långsam, men förhoppningsvis desto mer kvalificerad och långsiktig röst.

Mats Granberg skriver att universitetet skandalöst missköter uppgiften att samverka med det omgivande samhället. Också här finns det skäl att invända: Våra utbildningar och vår forskning har en stark samhällsrelevans; exemplen är för många för att räkna upp här. Och även om jag är den förste att medge att svenska akademiker generellt borde höras tydligare och starkare i samhälls- och kulturdebatt, är det svårt att hålla med om Granbergs hårda karakteristik av LiU i detta avseende. Här tillåter jag mig några aktuella motexempel hämtade från Campus Norrköping: Campus arrangerar varje termin två föreläsningsserier som vänder sig till allmänheten, ”Öppet Campus” och ”Samtal vid strömmen”. I dessa erbjuder vi möten mellan forskare/lärare och allmänheten för samtal om både dagsaktuella och tidlösa ämnen. Ämnet för höstens sista tillfälle i ”Samtal vid strömmen” var ”Barns rättigheter” där en av våra forskare gav en bakgrund till Nobels fredspris 2014. Medarbetare från LiU medverkar också regelbundet i riks- och lokalpress på kultur- och debattsidor. I alla dessa fall är det resultatet av långvariga forskningsinsatser som tillförs det offentliga samtalet.

Men det kanske mest aktuella exemplet på universitetet och dess medarbetare som orädda utövare av det fria ordet är den artikel som publicerades i DN i december och som föranledde dödshot mot två av våra medarbetare. Artikeln presenterade aktuell forskning rörande skillnader i främlingsfientlighet mellan de olika partiernas väljare. Universitetet är kanske inte alltid snabbast, men vi sover inte.

Mats Granberg skriver att: ”nu är det medierna som sätter tempot, för övriga aktörer – förutsatt att man vill agera – är det bara att hänga med”. Detta är en vanlig, och inte så lite pompös, föreställning hos många representanter för media: den egna branschlogiken skall prägla även samhället i övrigt. Men det offentliga samtalet kännetecknas redan idag i alltför hög utsträckning av den speciella medielogiken där snabbhet och spridning är viktigare än eftertanke och precision. Det är alltså viktigt att också andra röster tillåts prägla samtalet: eftersläntrarna, de lite försiktiga forskarna med sina låga röster, sina reservationer och sitt tvivel. I annat fall blir det offentliga samtalet förvisso snabbare. Men det blir också ytligare och okunnigare.

Det är inte en utveckling någon av oss önskar.

Debatt

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!