Att satsa allt det man har

Karl Ove Knausgård når fram till en subjektiv sanning som skälver av liv.

26 oktober 2014 15:31

En essä är en essä och en roman en roman, men ibland möts de två. Sista delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp svällde ut till en smått otymplig korsning mellan genrerna. I nya boken Själens Amerika skriver Knausgård essäer med romanförfattarens hela gestaltningsförmåga och sinne för det konkreta ögonblicket till sitt förfogande.

Särskilt förvånande är det inte att essäformen passar Knausgård. Essän har ju ända sedan Montaigne varit ett försök att följa den rörliga tanken snarare än att presentera färdiga tankar, att visa upp det egna jaget i helfigur så som det går och står i levande livet – en ambition som har uppenbara beröringspunkter med Min kamp.

Författaren som kommer oss till mötes i Själens Amerika känns således igen från det stora romanprojektet, och lika välbekanta är hans käpphästar, kretsande kring konsten och livet och motsättningen mellan individen och det sociala. Texterna, som i flera fall publicerats tidigare i DN och andra tidningar, spänner över ett brett fält, från samtidsfotografi till bibelöversättning till Behring Breiviks barndom till att läsa Kierkegaard i Beirut, men det mesta kan föras tillbaka till en grundläggande erfarenhet av meningsförlust i den moderna världen.

Det Amerika som titeln syftar på – hämtad från en essä om Hamsun – är rotlöshetens symboliska hemland, den öppna och smärtfria plats där alla gränser och skillnader utjämnats i det expanderande kapitalets namn. Tankefiguren är minst lika gammal som romantikens bävan över industrialismen, men för Knausgård – ”reaktionär ända in i märgen” – finns inga romantiska rottrådar att hålla fast i. ”Ytan är mitt liv, djupet min längtan”.

Eller närmare bestämt finns ett sätt att ”tränga in i den äkta varan”: den väg som konsten, och särskilt litteraturen, erbjuder. Det handlar då inte om någon stimulerande nöjestripp utan om att satsa allt man har, att riskera att misslyckas på allvar. Vad den väsentliga litteraturen lyckas med är att nå fram till en subjektiv sanning, ”den enskildes värld, där överbyggnaden kollapsar i vardagen”. Från den utsiktspunkten som inte nödvändigtvis är särskilt uppbygglig, så tolkar jag Knausgård, blir det omöjligt att reducera människor till måltavlor eller siffror i statistiken.

Så blir skrivandet och läsandet till en motståndshandling laddad med mening. Knausgårds egen prosa, också essäerna i Själens Amerika, befinner sig i det spänningsfältet. Sanningen som den som bäst når fram till är subjektiv och skälver av liv.

Litteratur

Karl Ove Knausgård

Själens Amerika

Översättning: Rebecca Alsberg

Norstedts

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!