Innan början av januari gick sjukhuset även upp i stabsläge den 26 november. Avdelningarna blev då ombedda att ta emot flera patienter än vad plats och personal fanns till för. Vi införde dubbelbelagda enkelsalar och placerade patienter i dagrum och korridorer. Stabsläget försvann, men patienterna låg fortfarande kvar. Sedan det stabsläget har vi fortsatt dubbelbelägga enkelsalar, patienter vårdas fortfarande i korridorerna och dagrummet används fortfarande som patientsal.
Första dagarna i januari gick vi återigen upp i stabsläge, och avdelningarna förväntades ta emot ännu fler patienter än de som redan låg utöver ordinarie platser. Vi ska dubbelbelägga fler salar och se korridoren som en oändlig patientförvaring. Patientsäkerheten är under all kritik.
Varför har vi då inga platser? Sjuksköterskorna flyr regionen, och avdelningarna tvingas dra ner på platser då det inte längre finns personal att bemanna de rum som finns. Platserna har dragits ner, men patientantalet är fortfarande detsamma. Den lilla personalgrupp som stannat kvar hinner inte ta hand om alla de patienter som läggs in. Vårdskadorna avlöser varandra och patienter skickas hem för tidigt för att sedan komma tillbaka sjukare än de var första gången.
För att hålla verksamheten igång tar vi in hyrpersonal, istället för att höja grundlönen för ordinarie personal och ge dem den lön de förtjänar. Sjuksköterskerekryteringen står stilla. För vem blir lockad av att söka jobb inom en region med katastrofal arbetsmiljö och inte ens få en rimlig lön. Politikernas svar blir att höja OB-tillägget, en fin start, men inte i närheten av vad som krävs för att rädda den vårdkatastrof som råder.
När jag dessutom läser Marie Morells svar i NT den 2/12, där hon har svårt att tro att ett stabsläge kan uppstå igen, blir jag bara mer säker på att politikerna fortfarande inte förstår den katastrof som råder innanför sjukhusets väggar. Sjukhusets chefer kan inte göra mer, det är politikerna som måste börja agera.
Höj sjuksköterskornas grundlön. Belöna oss som stannat kvar och gör det lockande för sjuksköterskor i andra verksamheter att komma tillbaka till regionen. Läget är fruktansvärt. Hur många patienter ska fara illa innan politikerna inser allvaret och agerar? Hur illa får personalen behandlas innan någon sätter ner foten?