Wisal har uppträtt med sin poesi i olika sammanhang, bland annat för en fullsatt Värmekyrka under barnkonventionens dag och nu senast under evenemanget Nkpg Poesi på Skandiateatern. Återkommande teman i hennes texter är ångest, krig, förorten och behandlingshem.

– Jag skriver för att bearbeta mina egna erfarenheter.

Wisal har palestinskt ursprung. Hon är född i Libyen, där hon spenderade sina första år i livet. Men det oroliga läget i landet gjorde att familjen inte kunde stanna kvar. De tog sig till Jordanien och så småningom vidare till Paris och därefter Norrköping. Hennes pappa åkte i förväg till Sverige och Wisal, hennes mamma och syskon upplevde en tuff tid.

Artikelbild

| Wisal Suleiman har uppträtt med sin poesi i olika sammanhang.

– Jag har många hemska minnen i huvudet och fick som liten uppleva och se saker som ett barn inte ska behöva, säger hon.

Till Norrköping kom hon när hon var sju år och de första åren var hon ganska nöjd med tillvaron. Alla trauman från barndomen hade hon stängt in, men i elvaårsåldern kom de i kapp. Hon hade svårt att koncentrera sig, bråkade och skolkade.

– Plötsligt kom allt ut som ilska. Jag mådde skit och pallade inte skolan eller relationen med min familj.

När hon var 14 år mådde hon så dåligt att hon hamnade på behandlingshem.

– Allt var nattsvart. Jag såg ingen framtid överhuvudtaget.

Men tiden på institution blev tyvärr ingen positiv vändning i livet  –  tvärtom. Hon fick flytta runt till olika hem på olika ställen i Sverige. Hon isolerades, kom på kant med personalen och försökte ett flertal gånger att ta sitt liv.

– Från att haft ett litet problem mådde jag bara sämre och sämre.

Hon berättar att hon fick bo i små, kameraövervakade rum och att hon stora delar av tiden lämnades helt ensam med sina mörka tankar och sin ångest. När hon reagerade med panik och ilska mot personalen brottade de ned henne och höll fast henne, vilket väckte gamla trauman till liv.

– Det blev en ond spiral.

Så för ett par år sedan fejkade hon ett självmordsförsök i ren desperation för att slippa ut från ett behandlingshem. Hon försökte förklara för läkare och personal på BuP (barn- och ungdomspsykiatrin) att hon inte kunde åka tillbaka, att det bara skulle göra henne sämre.

Hon tilläts att flytta hem igen och sen dess bor hon med sin mamma och fyra av sina fem syskon i ett radhus i Klockaretorpet. Och äntligen börjar hon må bättre. Hon läser just nu in grundskolebetygen för att sen ta sig an gymnasiestudier. Därefter är hennes mål att komma in på psykologprogrammet.

– Jag vill bli psykolog på behandlingshem. Jag tror att jag har mycket att tillföra.

Redan nu har hon börjat läsa en hel del psykologiböcker på fritiden och hon berättar att det gett henne ökad förståelse både för sig själv och för andra.

– Jag har förlorat så många år och måste bygga upp både en relation till mig själv och till andra på nytt igen.

En stor hjälp i livet har hon också fått från sina bästa vänner.

– Jag har en vän med liknande erfarenheter som mig. Vi är varandras ryggrad.

Med sina vänner har hon kunnat öppna upp och ventilera sina känslor i stället för att stänga in allt. Det gör att hon mår bättre.

Även skrivandet har varit en tillflykt när allt känts jobbigt. Det var just när hon som 14-åring första gången isolerades i sitt rum på behandlingshemmet som hon tog fram block och penna och skrev ner sina känslor.

Till en början skrev hon främst rapmusik, något hon fortfarande gör. Hon har spelat in och uppträtt ett antal gånger.

Men när hon för första gången såg en reklamsnutt för estradpoesi blev hon eld och lågor.

– Det var något jag också ville göra.

Nu deltar hon regelbundet i poesigruppen på Skandiateatern och både tävlar och uppträder. Hon har även fler musikplaner på gång och håller i workshops för rapmusik. Dessutom har hon nyligen börjat med teater.

Hennes förhoppning är att fler ska inse den läkande kraften i att klä sina känslor i ord.

– Det vore coolt om Norrköping blev ett poesicentrum och att unga skulle inse att ord kan vara en väg till att må bättre.

Men Wisal sitter inte alltid still och ägnar sig åt studier eller att skriva. Hon är äventyrlig av sig och gillar fart. Hon har spelat mycket fotboll under uppväxten, hon älskar att klättra och löptränar gärna.

– När jag mår dåligt ger jag mig ofta ut och springer. I stället för att skrika högt springer jag det fortaste jag kan. Det hjälper.

Dessutom tar hon sig fram på longboard när hon ska någonstans. Varje dag åker hon från Klockartorpet in till staden med hjälp av brädan. Hon tar olika vägar beroende på humör.

– Jag älskar de med många nedförsbackar när det går riktigt fort, säger hon och ler.

Wisal är också engagerad i barn. I området där hon bor har hon hjälpt till med barngrupper på fritids och inom kyrkan. Hon stannar gärna och pratar eller spelar fotboll med barn som är ute och hänger.

– Jag vill att de ser att det finns andra att se upp till än kriminella. Jag vill uppmuntra dem och ingjuta hopp.

Låst bakom pansarglas

av Wisal Suleiman

Hon är låst bakom pansarglas fastslås med alla dessa tankar det hörs Hur det bankas, ljudet hörs väl från dom andra som sitter fast med henne lvu sitter i en bur dom behandlas som djur

Jag finner inga ord dom kriminella som skapar mord och hot dom behandlas som tama djur dom får jobba tjäna pengar sedan får dom komma ut, men soc-barnen dom behandlas som vilda djur dom sitter på akut två månader sedan får dom komma ut nej dom ljuger varför ljuger ni? denna cirkel ja den tar aldrig slut

vilket orättvist domsbeslut dom från fängelset får leva som på hotell medans soc-barnen får leva i en liten cell ångesten flickan haft varje kväll ensam i sin lilla 9 månader så sluta fucking gnäll

Och säkerheten med 3 dörrar allt flickan ser i rummet är kameror och ett fönster så hon tittar ut mitt på landsvägen men hon ser knappt motorvägen för den gröna rastgården är i vägen

En kamera i två hörn och dom står och tittar på henne hon börjar känna sig iakttagen för personalen låtsas följa lagen men dom bryr sig inte om flickan dom lämnar henne ensam hela dagen

Jag försöker sansa mig Jag blundar nån minut samma stund hör jag flickans hjärta börja dunka den ökar mer och mer av känslan att glömmas bort och inte längre finnas kvar och själen den vandrar vilset djupt i den tjocka mörka dimman men det distraherar mig inte från hennes djupa andetag för hennes själ den har blivit alldeles för svag och idag tog den lilla flickans sitt sista andetag

Nu finns hon inte längre kvar och jag skyller på systemet som inte hjälpte till och gav henne något tryggt ställe och ha så istället såg dom på hennes misstag och gav inte henne chansen att få leva som ett barn

Det värsta är att barnen är hopplösa på att vi inte finns intill och många människor tror att dom på hem inte klarar av att leva utan våld men alla sitter inte där för denna påhittade lögn många har ju bara blivit utsatta för sånt men ändå låser vi in dom istället för att erbjuda dom en våran hjälp