Hörseln är inte vad den en gång var men energin, glimten i ögat och förmågan att skriva är det inget fel på. Ove Klinthäll är 87 år och har författat verser i 80 av dem. Genom åren har det blivit tusentals. Det har handlat om allt från vänner eller kända personer till aktuella händelser och inlägg i samhällsdebatten. Ibland är det allvarligt och ibland en lek med ord. Den gemensamma nämnaren i hans verser är att de, oavsett versmått, alltid rimmar och nästan alltid lockar till ett leende.

– Ibland tror jag att det inte ska bli några mer verser. Men så kommer det något nytt. Jag vet inte riktigt var inspirationen kommer ifrån men ofta när jag inte kan sova ligger jag och funderar. En bra natt kan det bli tre stycken, säger Ove Klinthäll.

 

Att han skulle utbilda sig och så småningom bli lärare var knappast någon självklarhet för Ove.

Han växte upp utanför Lessebo i Småland och var yngst i en syskonskara på åtta.

– Far som var snickare var säsongsmässigt arbetslös och fast han ofta jobbade på pappersbruket hade vi knappt papper och penna i hemmet. Vi hade det fattigt men vi svalt inte.

Fröet till att skriva sattes i skolan när barnen i den lilla byskolan fick i uppgift att skriva verser om sina kamrater.

– Jag skrev om alla mina kamrater och om läraren, som var en hård man, men han blev nöjd. Jag tror det var det som tände gnistan.

 

Det var inte tänkbart för de fattiga arbetarbarnen att efter folkskolan fortsätta på realskolan. Avstånd och ekonomi satte stopp för såna planer.

– För mig stod valet mellan pappersbruket eller glasbruket. Hyttan var närmast så jag började som 14-åring att jobba som inbärare på Strömbergshyttans glasbruk.

Jobbet var enahanda och när Ove fick chansen tog han en paus för att skriva verser. Hans andra stora intresse var musik och de första pengarna han tjänade gick till en tramporgel. Även Oves bröder hade ett stort intresse för musik och under en period hade de Klinthällkvartetten, där de sjöng visor och schlagers ackompanjerade av piano.

- Vi spelade en del i folkparker i Kronobergs län. Vi räknade med att bli stjärnor men det blev vi inte, säger han och skrattar.

Efter att ha gjort lumpen i nio månader som telegrafist Karlskrona ville inte Ove tillbaka till jobbet på glasbruket.

– Jag började på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Det var ett jättelyft för mig. Jag fick studera och kamratskapen på skolan var fantastisk.

 

1952 träffade Ove sin blivande fru Ingegerd när de båda läste på Jära Folkhögskola. Men det skulle dröja fem år tills de hade råd att gifta sig och flytta ihop. Ove gick då på Växjö lärarseminarium och Ingegerd jobbade som barnsköterska.

– Jag tror min pappa som var född på 1800-talet var stolt över att jag studerade och blev både lärare och tog kantorsexamen.

I mitten på sextiotalet flyttade paret, som nu hade blivit en familj efter att döttrarna Mari och Sofi föddes, till Norrköpingstrakten. Först ett år i Krokek och sen till Östra Husby där Ove jobbade som mellanstadielärare. Familjen utökades med barnen Martin och Jenny och flyttade från lärarbostaden till en villa i Östra Husby där Ove och Ingegerd fortfarande bor kvar.

 

Ove har ända sedan slutet på fyrtiotalet varit publicerad i olika tidningar och skrifter.

– Jag låg på Lunds lasarett under ett halvår 1947-48, för en allvarlig inflammation på lillhjärnan. Innan jag åkte hem efter att ha blivit opererad skrev jag en vers till sköterskorna på avdelningen. Min sänggranne på avdelningen var chef för Skånska centraltryckeriet och han lät trycka min vers till en julhälsning till personalen på lasarettet. Det var första gången som en av mina verser kom i tryck och det kändes som ett riktigt lyft för mig.

Sedan dess har Oves inlägg i samhällsdebatten och roliga formuleringar glatt många läsare och kanske förargat några. Han har skrivit som kolumnist åt både Folkbladet och Corren, vunnit en limericktävling om förebilden Tage Danielsson, skrivit för tidningen Broderskaparna och Aktuellt i politiken. Till valet 1984 var det Ove Klinthälls text som användes i Socialdemokraternas vallåt. Och energin finns fortfarande kvar. Oves verser har sedan i somras gått att läsa på NT familjesida med jämna mellanrum.

– Pensionärstiden är helt klart den bästa tiden i livet, man kan göra vad man vill. Vill jag så sover jag till halv nio, säger han och fyrar av leendet som han så nära till.