Hon bytte Vrinnevis patienter mot Gaza

Ortopeden Helene Andersson-Molina ville använda sin läkarerfarenhet där behoven är som störst. Därför åkte hon till Gaza för att arbeta för Läkare utan gränser.

Ortopedläkaren Helene Andersson-Molina blev känd i Norrköping då hon tog upp kampen för Vrinnevisjukhuset i början av 2000-talet. Hon var drivande i Vrinnevilistan och därefter fortsatte hon sitt engagemang i Socialdemokraterna.

För ett år sedan lade hon politiken på hyllan – och saknar den inte. När hon blev fri från sina politiska uppdrag öppnades nya möjligheter att få göra skillnad utomlands.

– Det har alltid känts viktigt. Har man läkarutbildning kanske man någon gång ska använda den till mer än att vara en schema-rad. Jag vill göra något för någon annan, där man inte har samma resurser som i Sverige, säger Helene.

 

Nu är hon hemma efter tre månader i Gaza, i Palestina, med Läkare utan gränser. Några avgörande faktorer att det blev just Gaza var att uppdragets längd passade, säkerhetsläget kändes rimligt och att Gaza inte ligger så långt bort.

– Det kändes rätt att åka till Palestina. Men sedan hade jag ingen aning om vad det var för uppdrag. Jag fick ingen arbetsbeskrivning, säger hon.

Men hon visste att det handlade om skottskador efter israeliska masskjutningar vid de stora demonstrationerna i Gaza våren 2018. Tusentals människor sköts och många fick skador i underbenen.

När Helene Andersson-Molina kom till Gaza insåg hon att ungefär 600–800 personer hade komplicerade så kallade resttillstånd efter att man gång på gång försökt operera i infekterade ben. 

– Det kan bara gå åt skogen. Man har gjort den här gruppen till extremt handikappade individer. Många av dem har hamnat i drogmissbruk när de självmedicinerar mot smärtan.

 

Bakgrunden var ett nationellt beslut från landets ledning att Gaza inte ska amputera. Men tillsammans med lokalanställda palestinier slog Helene larm.

– Vi ifrågasatte att Läkare utan gränser stod bredvid och tittade på när dålig vård bedrevs. Vi träffade varenda patient och tittade på röntgenbilder. 30 procent behövs amputeras nu och 30 procent kommer att behöva amputeras framöver.

Det ledde till att representanter från Läkare utan gränsers huvudkontor i Paris kom till Gaza och ställde frågan hur man inte visste om det hela.

– Men att de inte har vetat om det är inte så konstigt. Det tar tid innan problemet uppstår.

De hade möten med ansvariga inom det nationella hälsosystemet och lyckades övertyga om behovet av amputationer. 

– Några blev amputerade medan jag var där. Vi gjorde också mycket salvagekirurgi, då man tar bort död vävnad och behandla infektionen. Först då man kan ta ställning till vad som går att återställa.

– Det var egentligen det uppdraget handlade om: infektionsortopedi och att skapa ett hanteringssystem för den svårt handikappade gruppen. 

 

De flesta skottskadade var unga män, men även kvinnor och barn fanns bland patienterna.

– Det svåraste att hantera mentalt var barnen som utsatts för experimentell behandling.

Palestina är det mest tättbefolkade landet i världen, där Läkare utan gränser har varit i 20 år. Organisationen har drygt 200 anställda, varav 20 utlänningar. Helene bodde i Gaza city i ett hus där organisationen hade flera lägenheter.

 – Gaza är ett fängelse, där befolkningen inte kommer ut. Det finns inga fåglar på grund av allt som sker i luften hela tiden. Inga blommor, eftersom ytan används för att odla grönsaker.

– Det ligger ett svart damm över Gaza hela tiden, som gör allt lite grått. Det finns ingen sopsortering, utan är sopberg överallt. Medelhavet ser lika fint ut som var som helst, men alla avlopp går rakt ut i havet.

 

Läkarna skjutsades på morgonen till sina jobb i minibuss. För Helene var det 50 minuters resa till Dar Essalaam Hospital vid gränsen till Egypten, men ibland arbetade hon på andra kliniker. Säkerhetsläget förvärrades under vistelsen – och friheten var begränsad.

– På lördagar kunde man gå en snitslad bana till Medelhavet. Men bara om säkerhetsläget tillät, om man var två och talade om i förväg. Det var tufft att vara så begränsad. Man blir rastlös i kroppen och i själen.

Vad har erfarenheterna från Gaza gett dig?

– Man lär sig hur man fungerar i olika situationer. Jag inser att jag kanske är lika besvärlig där som här. Jag har svårt att stå vid sidan om och titta på.

Har tiden i Gaza fått dig att se på din egen arbetsplats med nya ögon?

– Ja, jag insåg att det är här på ortopeden i Vrinnevisjukhuset jag vill vara. Jag älskar mitt jobb. Så det blev extra kul att komma hem.

Fotnot. Artikeln är skriven innan coronavirusets utbrott.

Helene Andersson-Molina

Ålder: 53.

Bor: Norrköping, men familjen har också ett hus i Mexiko.

Uppväxt: I Norrköping, men har pluggat även medicin i Mexiko och bott i Australien.

Senast lästa bok: "The Winter Soldier" av Daniel Mason.

Lyssnar på: Springsteen.

Intressen: Läsa och bilar (har en röd Mustang från 1966).

Får kraft av: Att boxas på gymmet.

Kuriosa: Har ingen mobiltelefon. "Det är skönt. Jag känner jag att jag inte behöver vara så nåbar."

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Sara Segraeus Schüldt

Ämnen du kan följa