Åsa Gustafsson var inte alldeles säker på om hon verkligen ville vara med på den här sidan just i dag på sin 50-årsdag, men när hennes eviga favoritlag blev rubriken på vårt samtal blev frågetecknet snabbt ett utropstecken.

– Jag pratar gärna och mycket om mina grabbar i IFK Norrköping. De är alltid bäst, säger hon.

Alltid?

Artikelbild

| Ett kärt och varmt möte med IFK Norrköpings störste genom tiderna, Gunnar Nordahl, på en resa med mamma Anita till Italien. Bilden är tagen i oktober 1994 i Verona

– Alltid.

Vi återkommer till det.

Intervjun börjar – såväl bildligt som bokstavligt – på hennes egen favoritplats i Norrköping. Det är inte hemma hos Åsa och maken Håkan Gustafsson utan vid Gunnar Nordahls plats utanför Östgötaporten dryga timmen före avspark mot Kalmar i söndags. Den vitblå halsduken, som varit med längre hon kan minnas och bara tvättas då och då, sticker fram under jackan.

– Jag brukar egentligen inte ta fram halsduken förrän Pontus Franzén (Norrköpings egen allsångsledare) ber oss göra det och sjunga Kamratsången, när spelarna går in, säger Åsa.

Artikelbild

| Åsa Gustafsson missar aldrig en hemmamatch med sitt IFK Norrköping. Idag är livet som vitblå supporter lite enklare och roligare än tidigare... "De är så värda det", säger Åsa om sitt lag.

Vi tar några bilder utanför.

– Jag träffade min allra bästa vän, Lena Larsson, här 1985. Hon sålde program och souvenirer före matcherna. Vi sågs alltid, när vi stannade kvar efter matcherna och bad spelarna om autografer. Vi började prata en dag... och på den vägen är det. Vi har varit med om mycket, mycket genom åren, säger Åsa på väg in på Östgötaporten.

Artikelbild

| Kusinen Lasse "Putte" Friman, som bor och lever på Åland, tillsammans med Åsa och Håkan Gustafsson. Just Åland och släktbandet till Finland har en speciell plats i Åsas hjärta.

Vårt första möte för den här intervjun tar slut där. Den får liksom inte plats, när hennes pulserande hjärta och nervösa tankar tar över livet under dryga 90 minuter.

 

Drygt tolv timmar och en färsk 1–0-seger senare möts vi igen för ett långt samtal om Stavsjö, Åland, Gunnar Nordahl och mer IFK Norrköping. Åsa växte upp med mamma Anita och pappa Ulf i Stavsjö, där fotbollen alltid var en del av familjen och vardagen.

– Det kommer från min mammas släkt... Min morfar John Bäckroos och alla hans bröder spelade alla fotboll i Ekenäs i Finland. Mamma följde alltid med och tittade, säger Åsa.

Mamma Anita kom, som krigsbarn, till Sverige och Norrköping 1940 tillsammans med sina syskon Bibbi och Birger. BK Hird och Ekenäs var vänortsklubbar på den tiden. Norrköpingsklubben ville göra en insats för sina finska vänner i och med kriget och såg till så att några finska barn fick komma till familjer i Sverige.

De tre återvände hem efter kriget, men medan Bibbi och Birger stannade återvände Anita tillbaka till Norrköping och Stavsjö.

– IFK Norrköping, som var riktigt stora redan på den tiden, spelade säkert en roll i det. Hon kom hit, utbildade sig till sjuksköterska, stannade kvar och blev med tiden vän med sin stora idol Gunnar Nordahl. Det var mamma det, säger Åsa och skrattar.

Det var dock med pappa Ulf och farbror Nisse, som jobbade på bruket i Stavsjö, hon såg sina första matcher med IFK Norrköping i början av 1980-talet.

Det var början på ett livslångt förhållande.

– IFK Norrköping är något annat än fotboll. Det är ju… kärlek. Jag kan inte hitta ett annat ord, säger Åsa.

2002 träffade hon sin Håkan, som inte var särskilt intresserad av fotboll då.

– Han fattade ju inte grejen med fotboll då, men när jag fick med honom på Idrottsparken och se IFK Norrköping live blev hans fast. Han är inte lika känslosam som jag och kan se spelet mer än jag och tycka någon annan i ett annat lag är bra, säger Åsa.

Det kan inte du.

– Jag kan notera det, men pratar inte gärna om det. 



Det vitblå supporterlivet har blivit så mycket roligare på senare år, där SM-guldet 2015 tog IFK Norrköping till en helt annan nivå – både sportsligt och ekonomiskt. Det är fjärran från de allsvenska åren, när knappt någon ens orkade bry sig eller superettans mörka år, när klubbens existens var i allvarlig fara.

Åsa var där då.

Åsa är lika mycket här nu.

– IFK Norrköping är så värda det här. Det är det absolut bästa, säger Åsa.

...och du, som evigt trogen ditt lag, också?

– Det är inte så viktigt, men det är skönt att det var länge sedan de gick ut och bad om ursäkt för en match. Det är nog det värsta jag vet. De behöver aldrig göra det.

Inte?

– Det har gjort allt de kunnat, men ibland räcker inte det. Här, i Norrköping, skäms vi inte. Jag kan dock bli irriterad och ledsen på våra spelare, när de skäller på varandra. Det är, tack och lov, så mycket bättre i dag. Vi skäller inte på varandra i vårt lag, säger Åsa.

Dagen börjar ljusna över Norrköping, när vi skiljs åt utanför konditoriet. Åsa sätter på sig ryggsäcken och börjar så sakta gå mot jobbet.

– I dag var det lätt att gå upp och gå till jobbet. Det är det alltid, när vi vunnit... En 1-0-seger gör livet så mycket enklare.