– Jag gammal? Nej nej. Det är väl ingen skillnad, jag är lika galen som jag alltid har varit, skrattar hon.

Anita återkommer ofta till det. Att hon är lite galen. Som när hon gick på sitt första PRO-möte för tio år sedan och det skickades runt en lista där man kunde skriva på om man ville engagera sig.

Den enda som skrev på var Anita Rylén. Galet eller inte, nu står hon här i Eneby Centrum och är ordförande i PRO Eneby-Haga. Klockan är ett på eftermiddagen och hennes tvåtimmarspass vid informationsbordet har just börjat.

Artikelbild

| PRO-bekanten Gösta Ström tittar förbi i Eneby Centrum.

Det enda som fattas nu är intresserade besökare som vill veta mera om föreningen. Och kanske köpa en lott. Och helst bli medlemmar.

– Det blir svårare och svårare att få nya medlemmar. Särskilt bland de nyblivna pensionärerna. De kommer från jobb där färre personer ska göra allt mer och när de äntligen är lediga vill de spela golf och resa. Och så känner de sig kanske inte tillräckligt gamla för PRO.

Det där sista begriper hon inte. Om man måste känna sig gammal innan man kan engagera sig i en pensionärsförening, då skulle hon inte stå här i dag.

Hon gick med för att hon kände att hon hade färska erfarenheter från arbetslivet att bidra med. Hon har jobbat på en mängd olika arbetsplatser som arbetsledare och kontorist, i ungdomen även inom industrin.

Artikelbild

| Anita Rylén och Mary Gustavsson berättar om PRO för besökarna i Eneby Centrum.

För att inte tala om jobbet som cigarettflicka på Standard Hotell under Norrköpingsutställningen 1964. I dag vet väl ingen vad en cigarettflicka var men som namnet antyder sålde man cigaretter.

– Du behöver ju inte dra upp det där med Vilhelm Moberg igen, det har vi ju pratat om i tidigare intervjuer, skjuter Anita in.

Artikelbild

| Lotter vid PRO-bordet.

Hon menar den där händelsen då den store författaren var gäst på hotellet och informerade den unga cigarettflickan om hur svårt det var att skriva böcker. Men hon lät sig inte imponeras.

Anita har aldrig bringats ur fattningen av celebriteter och titlar.

Artikelbild

| Om man måste känna sig gammal för engagera sig i en pensionärsförening skulle inte Anita Rylén stå här i dag.

– Vi är människor alla och jag anser att alla är lika mycket värda.

Men alla är ju inte lika och det är hon själv ett bra exempel på. Hon framstår på något sätt som ganska olik. Och inte ett dugg rädd att sticka ut, apropå detta att vara med i tidningen vart femte år som det nu blivit.

Artikelbild

| ”Vi är människor alla och jag tycker alla är lika mycket värda”, säger Anita Rylén.

– Den som tycker att jag är för tokig får väl blunda!

När Anita tittar tillbaka på sitt liv ångrar hon inget. Hon är nöjd med saker och ting och om något har varit jobbigt så tittar hon inte i backspegeln utan blickar hellre framåt.

Just nu blickar hon ut över torgytan i Eneby Centrum. Det är inte många människor i rörelse så här dags. Men så kommer en trio äldre kvinnor och köper lotter och vinner både kaffepaket och choklad men PRO-medlemmar blir de inte, inte denna gång.

När vi hördes på telefonen dagen före talade sig Anita varm för PRO som opinionsbildare och pådrivare i äldrefrågor. I dag säger hon:

– Så dumt sagt! Det bästa är ju att man träffar folk. Det finns så många ensamma människor. Man kanske inte känner någon i föreningen men går man med så lär man ju känna dem. Även om alla inte är som jag, som pratar med vem som helst.

Anitas PRO-kollega Ingrid Pettersson inflikar:

– Anita är alltid så positiv. Någon har sagt att det viktiga inte är hur man har det utan hur man tar det. Det tycker jag sammanfattar henne ganska bra.

Anita säger inte emot. Hon vet inte själv hur hon har blivit så positiv. Hon är antagligen född sådan.

När de bytte stammar i hennes hus från 1950 var det ett hemskt oväsen på dagarna. Man skulle kunna sitta med händerna för öronen och lida sig igenom sådana veckor. Eller så gör man som Anita.

– Klockan nio på morgonen blev det tyst en stund för då hade de rast. Då blev jag glad. Sen tystnade de klockan fyra på eftermiddan, då visste jag att det var lugnt resten av dan. När de tystnade på fredagen gladde jag mig åt att det skulle vara tyst till måndag morgon. Samtidigt tyckte jag det var lite kul att se hur de jobbade.

Hur blir man som du?

– Jag vet inte. Jag har som sagt alltid varit en sån här galning.

Bäst som vi står där vid PRO-bordet kommer en man med sin tax. Anita skiner upp. Det är Gösta Ström. Det var han som en gång skickade runt den där listan som ingen skrev på utom Anita Rylén.

Jag frågar om hon är en sträng ordförande.

– Usch ja. (skratt) Nej, hon så snäll. Och så har hon sitt glada humör, det är viktigt för det är inte så lätt att pigga upp oss gamla pensionärer.