Socialdemokraterna och Centern har drivit frågan, att kommunen skall återköpa den del av gamla läderfabriken som kallas Garvarhuset. Ärendet har behandlats i det kommunala fastighetsbolaget CVAB och i kommunstyrelsen, men när det nu slutligen skall avgöras i kommunfullmäktige så drabbas S och C av beslutsvånda.
Man vill bordlägga ärendet för att fundera. För att återknyta till Shakespeare ”att återköpa eller inte återköpa det är frågan”.
Fastigheten såldes av kommunen redan 2016, men en fördröjning av ändringen av detaljplanen gör att avstyckningen av fastigheten inte är klar. Vi från oppositionen anser att det i dagsläget inte finns skäl att återköpa fastigheten. I stället skall kontraktet fullföljas och affären slutföras och köparen kan därmed vidareutveckla fastigheten.
S och C har inte presenterat något hållbart motiv för ett återköp. Motiveringarna har i stället växlat, först framfördes kommunens möjligheter att söka bidrag för sanering och ombyggnation till bostäder, men det visade sig att det var ytterst osannolikt att man skulle få detta. Då blev det plötsligt väldigt viktigt för kommunen att ha rådighet över fastigheten. Då infinner sig den naturliga följdfrågan, varför sålde då kommunen fastigheten från början?
Vi anser, att om fastigheten skall återköpas, måste man också ha en plan vad som ska göras med den. Skall den byggas om till bostäder, rivas eller läggas i malpåse. En inte alls så oviktig aspekt är vilka framtida kostnader kommunen åtar sig med ett återköp. Man kan räkna med att det rör sig om mångmiljonbelopp. Detta i ett läge där kommunen står inför en mängd andra stora investeringar i äldreboenden, kulvertar, kajer m.m.
Det hela ger en obehaglig känsla av déjà vu. Situationen påminner en hel del om förfarandet med Medborgarkontoret/Medborgarservice. Först tas ett beslut, därefter ska man utreda frågan varför man tog beslutet och hur man ska gå vidare. Resultatet i det fallet förskräcker.
Frågan kvarstår, varför vill S och C köpa tillbaka Garvarhuset. Vet de ens det själva?
De styrande partierna Socialdemokraterna och Centerns skiftande motiv för återköp samt plötsliga beslutsvånda i fullmäktige kan beskrivas ganska väl med hjälp av en textrad ur en gammal hitlåt från 2011. ”Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer längtar efter något som kan rädda mig”