Fördriv mörkret ­– med kalas

Hösten är en tid av vemod. Alla helgonshelgen får oss att minnas, men också att längta efter kramar och skratt. De behövs precis nu.

4 november 2017 11:00

Jag tänder ett ljus på kyrkogården. Det känns bra.

Jag har just lagt en grå mosskrans på mina föräldrars grav. Den lyser upp den lite skuggiga gravplatsen vintern igenom, här på centrala griftegården i Linköping.

Bäst är det när min syster och jag kan träffas för att sätta ned en blomsterbukett och prata en stund. Vi parkerar alltid på andra sidan kyrkogården, bara för att få promenera bland vackra gamla gravar. Vi går förbi titlar som inte längre används, ser släktnamn som är kända i Linköping och njuter av stillheten. Vi stannar en lång stund vid vår grav, pratar om saker som händer i släkten och det känns som om mamma och pappa hör oss. Vårt budskap är: ”Vi har det bra, vi klarar oss fint. Oroa er inte för oss.”

Vi mår båda bra av att besöka kyrkogården. Ett lugn infinner sig när vi vet att det är fint där.

Nu prasslar löven och vinden har lagt sig. Det knäpper när de stora lindarna fäller ännu ett par blad. Ett ungt par passerar på avstånd med barnvagn – livet går vidare, det är bra. Vid en grav står två höga rosbuskar, med sommarens sista vita rosor helt perfekt arrangerade. Solen är på väg ned.

Varma minnen blandas med vemod, jag tänker: ”Å, om ändå min teknikintresserade pappa fått vara med ett tag till. Han skulle verkligen gillat mobiltelefonerna vi har i dag.” När han dog 1978 fanns varken persondatorer eller mobiler. Sedan dess har utvecklingen tagit stora kliv och jag skulle så gärna velat visa honom hur allt fungerar.

Så här års är det ofrånkomligt att se tillbaka och minnas de som saknas. Senast moster Astrid i Åtvidaberg och vännen Eva, som gick bort i våras. Men höstens vemod förstärker också glädjen och närheten till släkt och vänner. Det är rätt tid att ställa till med fest!

Jag skrattar åt min syster som åkt till Göteborg på höstlovet för att vara med barnbarnen. Småflickorna vill att hon ska vara med på deras ”bus eller godis”. Hon avstår, men har packat ned sin häxhatt och letat reda på fladdermusörhängena. Nu saknas bara ficklampa, så blir det farmorsbus på spökvandring i stället.

Jag ska tända ännu ett ljus på kyrkogården i morgon. Jag tänker på den syster som inte längre är med oss, som blev mormor till lilla Norah i somras. Första barnbarnet och det var dramatiskt, men allt gick bra till sist.

Vemodet griper tag. Nä, det är verkligen dags att planera för kalas med mat och vin och skratt och musik. Närhet och värme, det är så vi tar oss genom mörkret.

Innan vi vet ordet av är det redan vår och snödropparna skjuter som spjut upp genom den hårdfrusna marken.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!