Logga in
Logga ut
"Ouppnåeliga krav" från kontrollerande för... Juristbloggen Juristbloggen
Vädersponsor:

Mirza Tule

Mirzas fotbollsblogg

Slutsats del 1

Norrköping Analysen i fråga svarar kanske inte på alla frågor, huruvida det svenska herrlandslaget har presterat bättre eller sämre ju fler spelare det har varit med utländsk bakgrund. Däremot visar trupperna ett mönster när det kommer till utländskt klingande namn. Även om VM 1994 enligt uppsatsens definition hade mest spelare med rötter i ett annat land, ser vi idag en klart större siffra när det kommer till utländska namn. Henrik Larsson och Martin Dahlin må vara mörkhyade, men med tanke på vad de heter kan det ha underlättat gällande hur publiken har accepterat de utifrån deras bakgrund.

Med andra ord visar analysen förvisso att den multikulturella faktorn går att koppla till bättre prestationer, men samtidigt är det nästintill en omöjlig ekvation att lösa. När det just kommer till fotboll och utslagsturneringar kan en stolpträff vara skillnaden mellan avancemang och förlust. Det gör att ett misslyckande i en cup inte bara kan skyllas på dålig representation av ett folk. Fotbollen som idrott är samtidigt beroende av ledarskap. En förbundskapten med fasta principer får alla spelare att dra åt samma håll, oavsett individernas kulturella eller etniska bakgrund. Grundfundamentet är trots allt att vinna matcher. Kollektivets misslyckande behöver alltså inte bero på att man har elva svenskar eller elva utländskt födda. Det beror oftast på att fotbollskvalitéerna helt enkelt inte räcker till, eller att spelarna inte presterar som lag på grund av olika syn på hur man
som bäst ska prestera som grupp.

Just inom svensk fotboll kan också se mönster i hur spelare behandlas av media beroende på status. Martin Dahlins negativa egenskaper lyftes rätt frekvent, men ju mer han etablerade sig i landslaget blev han mer och mer accepterad av omgivningen. Framför allt passerade han ett ”filter” och kunde således ses som svensk fotbollsspelare. Tittar man å andra sidan på Zlatan Ibrahimovic var det länge polariserat kring hans vara eller ickevara i landslaget. Ända till början av 2010-talet fördes diskussioner om han borde spela där överhuvudtaget. Argumenten var statistik som visade att Sverige hade vunnit fler landskamper utan honom än med. Det behöver nödvändigtvis inte ha göra med att Ibrahimovic har utländska rötter som gör att man bedömer honom hårdare, men sett till att han redan i ung ålder var en sorts representant för det unga Sverige, är spelplanen annorlunda för hans del. Idag kan man konstatera att Ibrahimovic är en av landets bästa spelare genom tiderna och man talar i termer om att han är den främste ambassadören för Sverige.

Tittar man på resten av spelarna som Limpar, Schwarz och Ravelli har media i stort sett aldrig ifrågasatt deras nationalitet. Det kan givetvis bero på att de har en klart tydligare koppling än till exempel Behrang Safari eller Jimmy Durmaz, men framför allt var det karaktärsdragen som fick dessa tre att vinna svenska folkets hjärtan tämligen enkelt. Faktum är att den förstnämnde bara fick
spela en dryg kvart i VM:s bronsmatch. Om det är ett sammanträffande kring det faktum att Limpar mest stack ut för sina individuella kvalitéer är svårt att säga, men spelare som Schwarz och Ravelli fick mycket beröm under sina karriärer för ledarskapsförmåga och viljan att prestera på topp. Dessa detaljer och aspekter som lagmoral och krigarinstinkt har varit symboliska för svensk fotboll.

The white gaze Martin Berger talar om, existerar till och med än idag i media även om det har blivit bättre jämfört med för 20 år sedan. Vare sig det är medvetet eller omedvetet kan man se att TT:s gestaltning av Dahlin var tämligen onyanserad och orättvis, sett till det faktum att de så kallade snedstegen han tog egentligen var ganska vanliga för en fotbollsspelare. Att framställningen
närmast försökte få Dahlin att framstå som den fula ankungen efter att ha skadat Brolin och få smeknamnet ”han med armbågarna”, visar redan problematiken i att förutsättningarna inte har varit densamma för spelare med utländsk bakgrund. Här stärks tesen ytterligare kring innebörden i att etablera sig i ett svenskt landslag. När människor pratar om Dahlin idag associerar de flesta till VM-bronset 1994, men det framgår tydligt att media gestaltade en skeptisk bild kring Dahlins humör och attityd innan han var en given spelare i den blågula dressen.

Trots att representationen blivit bredare och tydligare på senare år kvarstår dilemmat inom SvFF, när det kommer till antalet personer med utländsk bakgrund i förbundsstyrelsen. Problematiken ligger kanske inte i toppen av hierarkin utan snarare tvärtom. Det behövs få fram fler ledare med annan syn på fotboll som man har fått från en annan kultur än den svenska. Ett första steg är kanske att involvera fler med invandrarbakgrund som föreläser till andra nya tränare under kurser förbundet arrangerar. Faktum är att det ur ett ekonomiskt perspektiv är gynnsamt att snarare titta internt efter utländska influenser, snarare än att åka utomlands för att undersöka hur exempelvis stornationer som Spanien, Tyskland eller Frankrike jobbar. När de engelska tränarna Roy Hodgson och Bob Houghton kom till Sverige och allsvenskan under 1970-talet, blev det något av en början på en revolution när det kommer den taktiska synen på hur fotboll ska spelas i Sverige. Idag ser vi exempel på nytänkare i form av Özkan Melkemichel, Azrudin Valentic och Graham Potter för att bara nämna några. Den sistnämndes klubb Östersunds FK har inte minst gjort sig populära för sitt engagemang med integrationen i Sverige, där spelarna är med i regelbundna kulturprojekt såsom
teater- och musikföreställningar med mera.

Egentligen kan den enkla förklaringen till variationen av namn bero på fler invandrare idag än för 20 år sedan. Det har i sig gjort att allt fler spelare med invandrarbakgrund representerar ungdomslandslagen som i sin tur tar nästa steg. Det är relevant att jämföra spelfilosofi kontra etnicitet. När Erik Hamrén tog över utlovade han en mer offensiv och fartfylld fotboll, vilket indirekt öppnade upp dörrarna för fler spelare med individuella kvalitéer. Spelare som Jimmy Durmaz och Erkan Zengin debuterade båda i landslaget under Hamréns styre och har båda stuckit ut för sin teknik och spelförståelse. Däremot hade spelare som Kennedy Bakircioglü och Henok Goitom det mycket svårare att etablera sig under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäcks styre, trots en liknande meritlista jämfört med de två nämnda innan. Bakircioglü slog precis som Zengin igenom i Allsvenskan med Hammarby och har varit en nyckelspelare i holländska Ajax och spanska Racing Santander. Henok Goitom menar själv att ett stort skäl till hans frånvaro från landslaget just har varit hans ursprung.

Samtidigt visar analysen att detta på ett sätt kan vara en paradox, eftersom Martin Dahlin trots sin hudfärg så småningom lyckades bli en landslagsstjärna. Det går att reflektera kring om det finns substans i att invandrarspelare omedvetet måste prestera bättre än en normal svensk spelare. Jämför man Bakircioglüs och Goitoms meriter med sina konkurrenter under deras utlandssejourer, finns det inte mycket som pekar på att de individuellt sett var mycket sämre fotbollsspelare. Däremot kan det
helt enkelt ha varit så enkelt som att deras spelartyper inte stämde överens med spelidén landslaget hade. Det finns flera andra landslag där bra individuellt starka spelare har gallrats bort av samma skäl. Frankrikes Samir Nasri togs exempelvis inte ut till fotbolls-VM 2014 då förbundskaptenen Didier Deschamps såg en risk i att det skulle skada gruppen. Inför EM 2016 petade Kroatiens förbundskapten Ante Cacic Liverpools mittback Dejan Lovren då den sistnämnde ställde ett ultimatum på att vara startman i landslaget. Det finns med andra ord belägg för att hävda att vissa spelare blir exkluderade på grund av personliga värderingar som spelare. Samtidigt har alla förbundskaptener och spelare som representerar fotbollslandslag ett gemensamt mål, vilket är att vinna matcher. Med det som grundfundament blir faktorer som etnicitet, kulturell bakgrund eller religiös tillhörighet tämligen nedprioriterat, när domaren väl ska blåsa för avspark.

Zlatan Ibrahimovic har öppnat dörrar för spelare med invandrarbakgrund tack vare sin historia. Däremot märker man en problematik i att många nya ynglingar vill efterlikna honom. Det kan vara en konsekvens av hur John Guidetti har bevakats, då hans attityd och självförtroende egentligen bara ses som en kopia av Zlatans ungdomsdagar. När Ibrahimovic slog igenom med sina fotbollskunskaper och personlighet var det något väldigt nytt för Sverige, där fotbollen handlade mycket om långa bollar framåt och traditionell 4-4-2 som spelfilosofi. Denna formation brukar ses som den mest frekventa hos fotbollslag med fyra försvarare, fyra mittfältare och två forwards. Ibrahimovic blev den förste på mycket länge att inte bara sticka ut för sina individuella kvalitéer, men också på grund av sin personlighet som gav uttryck för förortsinvånarnas tankar och känslor. Det man alltså märker i Aftonbladets rapportering är just att Guidetti förvisso ses som en stortalang, men samtidigt också som ”anfallspartnern bredvid Zlatan”.

De nationalistiska idealen har samtidigt blivit något av en marknad, sett till att dagens fotboll i världen får enorm uppmärksamhet från mediehusen. Ett aktuellt exempel är VM i Brasilien 2014, där det var massiva protester inför mästerskapet. Man pekade på statens oförmåga att minska klyftorna i landet och att man satsade på ett arrangemang man egentligen inte hade resurserna för.
När Brasilien sedermera började spela, riktades all fokus ändå mot deras matcher och det hela blev en fest, vare sig man tillhörde överklassen eller bodde i slummen, så kallade favelas. Detta kan ligga till grund varför fotbollen som idrott både integrerar men i viss mån även segregerar. I och med att det hela handlar om prestation pratar man primärt om kompetens hos spelarna. Givetvis har spelarnas attityd och förhållningssätt en stor roll, men i första hand vill lagen, tränaren och övriga se till att ens lag gör fler mål än det andra. Samtidigt går det inte att tala om klyschan att alla människor är lika värda inom fotbollen, då bättre spelare får bättre lön och går till klubbar för dyrare summor. Att fotboll och politik hör ihop går både att svara ja och nej på av skälen nämnda
ovan.

Zlatan Ibrahimovic har tack vare sin kompetens inte bara blivit en kultfigur för svensk fotboll, utan han får också omedvetet mandat att sätta agendan. I och med sin roll som lagkapten blir han ambassadör och indirekt talesman för det svenska landslaget. I slutet av 2013 blev det sedermera en värdekonflikt när Ibrahimovic såg det som ”förnedrande”, när han fick frågan om han var bättre än damlandslagets anfallare Lotta Schelin. Under samma höst blev ”bil-gate” uppmärksammat under Fotbollsgalan. Anders Svensson fick en gåva från förbundet i form av en ny bil för rekordet i flest herrlandskamper, men Therese Sjögran fick ingenting trots samma bedrift på damsidan. Vad Zlatan senare gjorde var att han drog ett skämt om att hon istället kunde få en cykel signerad med hans underskrift. Det rörde upp många känslor i landet, inte minst när förbundet senare inte ansågs ta tydligt avstånd från uttalandet. Med andra ord är det uppenbart att Zlatan är viktigare för SvFF än tvärtom av marknadsföringsskäl inte minst.

Tittar man på Assyriska FF finns det dock tydliga samband mellan medias vithetsperspektiv och Södertäljes syn på klubben. Även om laget har varit väldigt framgångsrikt är majoriteten av fansen syrianer själva. Ett skäl kan vara att mediebevakningen av dessa invandrarföreningar heller inte skildrats på rätt sätt, det vill säga att fokus har legat på det negativa snarare än tvärtom. Tittar man på Superettan-laget AFC United som har många utländska influenser, har man värvat flera meriterade spelare som förre Arsenal-backen Jernade Meade och Ghanas förre landslagsman John Mensah. Istället för att gestalta ett nytänk och deras sportsliga framgångar, har fokus istället lagts på de spelskandaler laget har misstänkts för, det vill säga uppgjorda fotbollsmatcher. Även om flera klubbar har misstänkts, har de och andra invandrarklubbar som Syrianska och Assyriska fått mest uppmärksamhet. Med detta exempel kan det indirekt innebära att SvFF och andra ser det som en risk att involvera ledare som förknippas med dessa typer av klubbar. Det behöver alltså inte handla om strukturell rasism, men med tanke på förbundets problem med mångfalden i styrelserummen går samma struktur vidare i hierarkin, det vill säga A-landslag, juniorlandslag etc. På senare år har det skett en markant förbättring, men mer kan göras.

Tack

Norrköping

Kasper

Norrköping

Vamos Suecia!

Norrköping

Kalinka

Norrköping Hej!

Kommer under större delen av sommaren fokusera på min VM-vodd Kalinka. Se gärna till att följa den via Youtube och via min blogg här! Prenumerera gärna, stort tack!

24-åring med fotbollsfostran i IF Sylvia. Manager för Calcio Amore. Meriter från SFL.


Tidigare skribent på Fotbollskanalen/TV4 och är M.Sc inom kultur och mediegestaltning.


Hjärtat klappar för Arsenal och Lukas Podolski. Griezmann också en favorit. Extraknäcker med tennis.

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se