Logga in
Logga ut
Skam den som ger sig Mirzas fotbollsblogg Mirzas fotbollsblogg
Vädersponsor:

Anders Bockgård (LPo)

Infrastruktur, en statlig angelägenhet

Skrickerum  

I veckoslutet flockades representanter för rikdsdagspartierna likt flugor kring en sockerbit i Örnsköldsvik när den ideella riksorganisationen Hela Sverige skall leva höll hov och landsbygdsriksdag i staden. Alltså samma vecka som många orter i norra Sverige förlorade sin flygförbindelse med yttervärlden. En fungerande infrastruktur som eldistributionen, inrikesflyget, järnvägen och vägnätet är avgörande för att ett avlångt land som Sverige skall hålla ihop och bör vara en statlig angelägenhet.

Nu finns det lite luddiga förslag om att underhållet av en stor del av det allmänna vägnätet på landsbygden skall övertas av de boende i området. Alltså en sorts återgång till tiden före 1944 när alla vägar i landet underhölls av bönderna. Farfar hade sig tilldelad en vägstump av riksvägen Stockholm-Kalmar en knappa mil bort som han skulle sköta vinter som sommar. Vägstenarna som finns kvar här och där utmed vägarna minner om den tiden.

Visst kan vi ta över vägunderhållet och konvertera vägarna till enskilda vägar och stänga av dem för obehörig trafik där det känns bra, eller ta ut vägtullar där det är mer intressant.

Kristi brud

Skrickerum  

Mittenpartierna vill inte acceptera valresultatet, men det är ju ingen nyhet. Det har vi vetat länge. Stefan Löfven, lite nedsättande svetsarn kallad, är egentligen underskattad och lite för smart för alliansens kuskar, som inte alltid verkar ha alla sina hästar hemma i hyrstallet.

Körkarlen Björklund är lika ståndaktig som en tennsoldat, och Annie Lööf både framträder och hyllas som en Kristi brud av många, fastän jag aldrig lärt mig att förstå hennes storhet.

Bästa lösningen i regeringsdramat vore väl att Löfven sitter kvar med sin expeditionsregering. Inga nya skadliga beslut kan tas på fyra år, och vi får lågsiktighet och stabiliet, vilket om inte annat uppskattas av näringsliv, kommuner och skattebetalare.

Vem tar vem

Skrickerum  

 

 

 

Att följa regeringsbildningen på temat tvsåpan Vem tar vem, är lika spännande som att sitta i dagar och titta på en stilleben eller lika upphetsande som att iaktaga när vatten fryser till is. Enda utbytet hittills har varit att studera de spartanska väggprydnaderna i talmannens rum där han bjuder på kaffe och onyttiga småkakor. Där hänger en bonde på väggen, sedan länge död. Jag tycker mig känna igen honom som en gigantisk mutkolv. Återkommer om och när identiteten blir med full säkerhet fastställd.

Inte nog med att det går trögt att hitta majoriteter på riksnivå. Kgl hufvudstaden är som vanligt stilbildande och småkommunerna vill inte vara sämre och tar efter. Inte heller Valdemarsvik vill vara bonniga eller provinsiella och sticka ut.

(Några timmar senare):

Till visshet gränsande sannolikhet är mannen på tavlan som jag misstänkte "Gamle Olle", dvs bondeståndets talman 1738-1765 och 1769, Olof Håkansson, som under detta århundrade kallades för "den namnkunnigaste bonden i världen". Men en mutkolv som sagt som kunde konsten att berika sig själv. Dåtidens europeiska stormakter stod i kö för att köpa hans lojalitet och bondeståndets röster.

Jag har förärat honom ett eget kapitel i min bok Bondungar, från Nils Dacke till Anders Wall (2012).

Biktstol för olämpliga närmanden

Skrickerum Det kärvar lite i regeringsförhandlingarna och det skulle nog kunna underlätta lite om alla kunde prata med alla. Men efter vad jag kan förstå så är man rädd för att ha dålig motståndskaft och vid för nära kontakter riskera att bli nersmittade med rasistbasilusker eller drabbas av kväljningar.

Därför bör man eftersträva närhet, men ändå inte fysisk kontakt eller ögonkontakt. Jag föreslår därför att talmannen i samråd med de vice talmännen tar kontakt med Sancta Birgitta klostermuseum i Vadstena, och till den Kungliga huvudstaden inlånar en präktig biktstol, där dessa eftersträvansvärda kontakter utan större risk bör kunna genomföras. Ty de gamla hedervärda bikstolarna uppfyller kravet på både närhet och avskildhet och avhåller parterna från olämpliga närmanden..

Tredje statsmakten, eller första?

Skrickerum  

Jag har alltid varit intresserad av medias makt, och det var naturligt att jag skulle skriva kapitlet om den tredje statsmakten i antologin Kluvet Land. Alla är sig själv närmast och ingen kan krypa ur sitt eget skinn och vara helt objektiv, inte ens jag.Toppolitikerna och storstadsjournalisterna lever i ett närmast symbiotiskt och incestuöst förhållande. De förstnämnda lever sitt liv genom media, och journalisternas filter bestämmer vad som skall stanna hos dem och vad som skall strila ner till oss medborgare. Vad tål vi höra, vad är olämpligt och vad skall förses med varningstext.

Journalistkåren har dock under senare år blivit en mer självständig maktfaktor med ambitioner och ett självförtroende som kan skrämma slag på den mest hårdhudade partigängare. Ambitionen är inte bara att skildra verkligheten, utan även att forma den. De flesta i den svenska journalistkåren har medelklassbakgrund och har sällan eller aldrig varit egna företagare och bor inte på landsbygden. Istället är det så att hälften av alla journalister i landet bor i Storstockholm och en stor del av dessa i några kvarter på Södermalm. I de stökiga mångkulturella förorterna i de tre storstadsregionerna bor inte många journalister. Dessa förorter kan i mycket tyckas vara landsbygdens motpol, men delar många av landsbygdens problem och utanförskap. Bägge saknar makten att ange dagordningen i den offentliga debatten.

För ett antal år sedan gjordes en enkätundersökning av partisympatier i den svenska journalistkåren. Där finns det siffror som verkligen sticker ut. 41 % av de tillfrågade som svarat tyckte att det lilla gröna Miljöpartiet var det parti som var bäst och ytterkantspartiet Vänsterpartiet fick 15 % av deras sympati. På Sveriges Television var slagsidan ännu kraftigare och det fanns inte en enda kristdemokrat och självklart ingen sverigedemokrat att räkna in.

Är journalisterna så professionella i sin yrkesutövning, så att deras personliga tyckande och tänkande inte spelar någon roll? Kanske något för inte minst SVT:s journalister att fundera lite över.

En tveksam karaktär

Skrickerum  

 

Det är dags för konsumentupplysning så här inför valet så att ingen köper grisen i säcken. Jag är inte född med segerhuva, men väl genom en onormal förlossning på Valdemarsviks BB för många år sedan. Hela mitt liv har jag sedan varit lite eljest och gjort nästan allt fel ur storsamhällets synvinkel och måttstock.

På 1960-talet, den stora urbaniseringens decennium under holmqvisteran, "när en bonde var en skråpuk, en rest från forna dar" fick jag för mig att bli just bonde trots viss studiebegåvning, och propagerade för ekologisk jordbruk. Då var man så ute i kylan och marginaliserad som man bara kunde bli när jordbruket skulle tvingas att industrialiseras.

På 1970-80-talet fick vi fyra söner som vi inte släppte ifrån oss till kollektiv barnuppfostran, med för dem känt resultat och till på köpet ringa sjukpenning och pensionspoäng för min hustru. I slutet av 1980-talet var jag med och startade det kommunala partiet Kommunal Samverkan, som åstadkom närmast blodstörtning hos de etablerade politikerna och kanske någons för tidiga död. Under samma årtionde högg jag ner stora områden 5:3 skogar med nyckelbiotoper och torrlade våtmarker, allt med statliga bidrag.

På 1990-talet tog jag initiativ till start av friskolor i Tryserum och Hannäs och retade gallfeber på politiker och tjänstemän, inte minst i Åtvidabergs kommun, och det hamnade till slut i knät hos bl.a. JO.

Jag har under årtionden haft betesdjur som både rapar och fiser och förstör klimatet. Jag har eldat med omoderna vedpannar och jag har aldrig ägt någon ny bil utan kört omkring med gamla risiga tunga dieselbilar. Jag målar inte med moderna plastfärger utan med gamla utgående lösningmedelsbaserade färger.  På senare tid har jag byggt strandnära som försvårar för det rörliga friluftslivets fria rörelse och allemansrättsliga ianspråktagande, och dessutom ifrågasatt så väl artskyddsdirektivets legitimetet som den förda rovdjurspolitiken.

Med andra ord en i många avseenden tveksam karaktär.

Anders Bockgård, 68 år, jord- och skogsbrukare på en släktgård i Tryserum sedan medeltiden, entreprenör, historiker och författare Ledamot i kommunfullmäktige i Valdemarsvik för Landsbygdspartiet Oberoende (LPo).


 

  • Mest lästa bloggar
Fotbollsbloggen

Sportbloggar

Kultur- & nöje

Livsstil

Övrigt

Politiker

Frågor om våra bloggar?

Behöver du komma i kontakt med oss angående våra bloggar?
Mejla till bloggar@ostgotamedia.se