Ledarkrönika Ingen hade trott på det efter riksdagsvalet – att riksdagen skulle avsätta Stefan Löfven, bara för att återvälja honom fyra månader senare. Ingen hade heller trott regeringsbildningen om att ta så lång tid. Att alltsammans drog ut på tiden berodde framför allt på Annie Lööf, vars agerande säkert kommer att nagelfaras ganska hårt i historieskrivningen. För vad var det som egentligen hände?

Visserligen blev det gamla rödgröna blocket ett mandat större än den numera lika gamla, och spräckta, Alliansen. Fast egentligen kvittade det, eftersom inget av dessa block var i närheten av egen majoritet.

Ulf Kristersson var beredd att ta över, de flesta antog nog att så också skulle bli fallet. Moderaterna hade visserligen backat ytterligare i riksdagsvalet, men detsamma gällde Socialdemokraterna och åtminstone på en relativ skala var Alliansen valets segrare. Frågan var istället huruvida Sverigedemokraterna skulle tolerera en Alliansregering utan några ömsesidiga försök till samarbete. Jimmie Åkesson stod inför ett dilemma, ty det stod tidigt klart att Kristersson verkligen inte var intresserad av någon samverkan över huvud taget. Och om Åkesson fällde Alliansen, skulle bollen plötsligen ligga hos Löfven. Vad skulle Åkessons egna väljare säga om det?

Som vi vet prövades aldrig Alliansalternativet, vilket var ungefär lika klokt som att köra av vägen med flit och motivera det med halt väglag som förmodligen hade orsakat en avåkning förr eller senare i vilket fall som helst...

Om SD röstat nej till det ursprungliga Alliansalternativet (hela den borgerliga fyrklövern), hade det dessutom gett Annie Lööf en flygande start inför det projekt som i går gick i hamn: att utropa Löfven till statsminister. Men av någon anledning ville Centerledaren inte pröva Alliansalternativet, hon ville inte heller ge Kristersson chansen att bli statsminister för en mindre regering. Och hon kunde bara tänka sig att släppa fram Löfven efter att först ha röstat bort honom ytterligare en gång.

Varför? Personligen tror jag inte man ska bli allt för konspiratorisk. Det är lätt att se mönster där det bara finns tillfälligheter, att se långsiktiga planer där det bara finns kortsiktiga nödlösningar – och att se strategisk skicklighet där det bara finns inkompetens.

Till sist befann sig ”nej-drottningen” Lööf i den prekära situationen att hon var tvungen att säga ja, eftersom det annars skulle bli extra val – och opinionsundersökningarna gick inte längre Centerpartiets väg. Hon kunde bitit huvudet av skammen och sagt ja till Kristersson, men det hade varit att underkänna hennes egen politik under hela resan sedan valet. Därför fick det bli Löfven.

”Stör aldrig din fiende när han begår ett misstag” konstaterade en gång Napoleon (även om citatet ursprungligen lär ha kommit från krigskonstens ”fader” – Sun Tzu). Måhända påvisar detta att Löfven är påläst, måhända att han besitter den rätta intuitionen i knepiga politiska situationer. Han har åtminstone följt rådet. Under hela dramat har han upprätt påfallande passivt – och därmed gett utrymme för sina politiska motståndare att sätta krokben för sig själva. Löfven visste att tiden talade till hans förmån, samtidigt var han inte rädd för att riskera ett extra val. Visst har förhandlingarna med Centern, Liberalerna och Miljöpartiet mynnat ut i ett antal stora eftergifter – fast mest på pappret. Kommer tid kommer råd, inte minst i konsten att tolka ingångna överenskommelser.

Man måste också erkänna att Löfven under hela processen uppträtt med en viss diplomatisk finess, åtminstone offentligt. Därmed garanterade han sig själv en propagandaseger oavsett slutgiltig utgång. Andra bråkar, men Löfven vill samarbeta. Det är den bilden som satt sig och som nu också renderar stärkt stöd i opinionsmätningarna.

Efter fyra månader av politisk kalabalik är alla utmattade. Vem orkar tycka illa om Stefan Löfven under sådana omständigheter?