Ledarkrönika Det var en fredlig, oppositionell demonstration av den typ vi emellanåt sett i Moskva under åren. Några tusen, huvudsakligen yngre, personer samlades för att uttrycka sitt missnöje – i en stad med tolv miljoner invånare. Därigenom snarare en uppvisning i svaghet än styrka och definitivt inte något Kreml borde bry sig om.

Ändå slogs demonstrationen ner genom en ovanligt omfattande polisinsats. Uppemot 1400 personer arresterades för kortare eller längre tid, många misshandlades. Vad var det egentligen som hände?

Demonstranterna protesterade i först hand mot att regimkritisk opposition i princip stängs ute från höstens val till Moskvas stadsduma. De krävde inte full demokrati i hela landet, president Vladimir Putins avgång eller något sådant. Ändå valde regimen att slå till på ett sätt som bara kan beskrivas som medvetet övervåld. Väl att lägga märke till, man gjorde inga försök att dölja polisaktionen – tvärtom. Tillsammans med att oppositionsledaren Alexej Navalnyj redan tidigare gripits (och möjligen utsatts för förgiftningsförsök), går det inte att tolka utvecklingen på annat sätt än att Kreml ville statuera exempel. Det är Putin som bestämmer och den som aldrig så lite försöker ifrågasätta detta faktum ska veta att myndigheterna har metoder för att handskas med de tredskande.

Det är nu inte första gången, men regimen förefaller lite nervösare än tidigare. Presidenten har verkligen all anledning att se framtiden an med viss oro.

Ryssland må vara en diktatur, men det har åtminstone varit en diktatur som byggt på Putins personliga popularitet. Presidenten har verkligen haft många sympatisörer, han hade i själva verket kunna strunta i allt från mer eller uppenbart valfusk till att trakassera oliktänkande. Han hade vunnit valen ändå.

Fast kanske inte längre. Det är svårt att genomföra oberoende opinionsundersökningar i Ryssland, men så mycket är åtminstone klart att Putins popularitet har rasat. Presidenten är inte längre ryssarnas älskade lillefar – om han nu någonsin varit det. Folkets kärlek till Putin kan bäst beskrivas som ett resonemangsäktenskap. Det Putin kunnat erbjuda har varit politisk stabilitet, viss rättssäkerhet och framför allt ökande välstånd. Länge kunde folket vara nöjda med detta kärlekslösa äktenskap, eftersom de flesta ständigt fick det lite bättre.

Fram till för några år sedan. Botten gick ur oljepriserna, samtidigt som Putin begick misstaget att starta krig mot Ukraina och lägga beslag på Krim. Visst, i början fyllde samtidigt den ultranationalistiska propagandan sin funktion. Men det går inte att leva på patriotiska slagord. En kamp mellan tv:n (propagandan) och kylskåpet (välfärden) började, som det uttrycks i Ryssland. Och nu ser kylskåpet ut att avgå med segern.

Jämsides med sviktande oljepriser, har Putins kostsamma militära upprustning fortgått och ekonomin tagit stryk av de internationella sanktionerna. Plötsligen har folk börjat få det sämre (även om det ännu inte märks så mycket på gatan). När så presidenten bestämde sig för att försöka höja pensionsåldern, blev det bara för mycket. Ett förslag som därtill påvisat svagheterna i det ryska samhällsbygget. Precis som under sovjettiden är det ofta babusjka som tar hand om barnen när föräldrarna arbetar – men det förutsätter ju att hon själv gått i pension. Barnomsorg av exempelvis svensk modell kan vi bara glömma och nu finns det hur som helst inte pengar, inte när nya missiler och stridsflygplan ska bekostas.

Därmed blir regimens agerande mot oppositionella i Moskva mer begripligt. I Kreml är man rädd för att i sig blygsamma missnöjesyttringar strax ska växa till mycket större demonstrationer, att situationen ska bli ohanterlig. Inte för inte låtsades man knappt om 100-årsminnet av revolutionerna 1917 häromåret. Revolution är nämligen, likt varg i det gamla svenska bondesamhället, ett ord man helst inte ens ska uttala.

Allt har sin logik, men visst går det också att ana något annat bakom uppträdandet, om man så vill ett retrofenomen: makthavarnas nästan sovjetiska noja. Och vi vet ju hur det gick förra gången.