Var svenska och lär av kineserna

Mot alla odds tycks Kina ha stoppat coronasmittan. Det finns mycket vi kan lära av den utvecklingen.

Många har – med rätta – kritiserat Kina för dess initiala hantering av coronaviruset Covid-19. Länge förnekade de lokala myndigheterna utbrottet och visselblåsare trakasserades med hela den kommunistiska regimens byråkratiska logik. Regimen har både ljugit om omfattningen och tillämpat närmast blinda bekämpningsmetoder, ovärdiga civiliserade stater.

Och ändå. Emellanåt ligger det ju något nästan tillkämpat över kritiken. Inte minst då man inte längre gärna kan förneka vad Kina faktiskt lyckats med. Nämligen att stoppa en spridning, som under andra omständigheter i värsta fall hade kunnat leda till hundratals miljoner smittade människor.

För saken är att Kina verkligen tycks ha lyckats i sitt uppsåt, när regimen väl insåg situationens allvar och att det inte längre gick att förtiga densamma. Metoden var lika enkel som i sina delar brutal. Kort sagt isolerade man Wuhan och Hubei-provinsen. Och i drabbade områden stängdes människor så gott det gick mer eller mindre in i sina hem.

 

Politiken tillämpades i varierande utsträckning också i andra delar av Kina, inklusive omfattande personkontroller. I vissa fall metoder fullt tillräckliga för att i sig framstå som inte bara olämpliga, utan vilket fall som helst omöjliga att tillämpa på exempelvis europeiska förhållanden.

Eller är de?

Delvis känner vi igen metoderna från Italien. Där har hela landet mer eller mindre satts i karantän, samtidigt som mötesförbud införts, offentliga institutioner stängts och näringslivet tvingats gå på sparlåga.

 

En skillnad är förvisso den långt större italienska transparensen. Till skillnad från kinesiska förhållanden, där det alltid finns anledning att vara misstänksam mot regimtrogen "information".

Vad vi kan lära av Kina är framför allt betydelsen av att så långt som möjligt isolera människor från varandra, något som i förlängningen också får betydelse för dödligheten. En okontrollerad smitta leder till så många svårt sjuka, att samhället inte längre kan hantera situationen. Där har vi hamnat i Italien, när läkare till och med tvingas välja vilka patienter de ska försöka rädda. Precis som i krig räcker inte resurserna till alla.

Hade Italien och andra europeiska länder agerat mer kraftfullt från början hade vi inte behövt hamna i dagens situation. Erfarenheterna från exempelvis Kina tyder också på att antalet smittade initialt är betydligt fler än vad den officiella statistiken ger sken av. Varför skulle det vara annorlunda i Sverige?

 

Därför är det bra att regeringen äntligen börjar reagera, för att inte säga regera, och myndigheter föreslå hårdare åtgärder. Mötesförbud för mer än 500 personer är en bra början, men det kan krävas mer. Ju färre människor som träffar sina grannar eller andra, desto bättre är det tyvärr.

Måste vi därmed så att säga bli kineser? På sätt och vis – ja! Fast kanske räcker det också att vi lever upp till myten om oss själva, nämligen lugna, disciplinerade och myndighetstrogna.

För det var förstås i grund och botten inte kommunistpartiets påbud som ledde till kontroll över coronasmittan, utan hur vanliga kineser faktiskt uppträdde disciplinerat och solidariskt med varandra och i många fall lade ner ett heroiskt arbete för att stoppa Covid-19:s härjningar.

 

I andra asiatiska länder tog man utbrotten på största allvar redan från första början. Därför har till exempel kineserna på Taiwan nästan helt sluppit coronasmitta. Till och med i det sydkoreanska fallet (som delvis tycks vara uttryck för maximal otur) har man stabiliserat situationen. Precis som i Kina har man använt sig av personkontroller och mycket aktiv smittspårning.

Varför skulle vi  Sverige – sopsorteringens och de prydliga apoteksköernas förlovade land – vara sämre?

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Hans Stigsson

Ämnen du kan följa