Ledarkrönika Ena dagen älskad och höjd till skyarna. Nästa bortglömd och nästan föraktad. Nej, jag talar inte om Fredrik Reinfeldt! Utan om Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som till skillnad från Reinfeldt ännu dock inte dragit sig tillbaka. Men hur snabbt har inte lyskraften från Merkels stjärna fördunklats av kritik mot henne på två centrala områden – som av en tillfällighet samma områden som anses svärta Reinfeldts politiska eftermäle. Invandring och försvar.

Försvarspolitiken påminner inte så lite om svensk – de olika historiska förutsättningarna till trots. Länge var CDU en garant för en försvarsvänlig politik, men under Merkel har budgeten urholkats.

Samtidigt dundrar USA:s Donald Trump och kräver att alla Nato-medlemmar tar sitt ansvar, det vill säga lever upp till de egna rekommendationerna om att lägga minst två procent av BNP på försvaret. Det ryktas att Trump inget annat vill än att lämna försvarsalliansen och även om den faktiska risken råkar vara liten vågar ingen chansa. Jämfört med den säkerhetspolitiska katastrof ett amerikanskt tillbakadragande skulle innebära, är det väl värt att lägga ner lite större resurser på försvaret i närtid.

Också Tyskland lovar upprustning. Merkel har påpekat behovet av självständigt europeiskt uppträdande och dessutom förespråkat ett närmare samarbete med Frankrike. Eller så försöker hon bara åka snålskjuts på den pålitligare franska försvarsmakten. För i tysthet har tvåprocentsmålet förbytts mot 1,5 procent av BNP om fem år. Och, som Der Spiegel avslöjat, saknas det reella förutsättningar för att ens nå detta mål. Dagens försvarsutgifter om 43,2 miljarder euro skulle behöva växa till mer än 60 miljarder.

Det är föga förvånande framför allt CDU:s koalitionspartner SPD som bromsar. Finansminister Olaf Scholz (SPD) har dessutom varnat för sjunkande skatteintäkter de närmaste åren.

Som gjort för den erkänt skickliga förhandlingspolitikern Merkel att visa sig på styva linan! Men något har hänt i tysk politik. Dels finns det inte så mycket att förhandla kring, inte om Tyskland ska leva upp till förbundskanslerns egna löften. Upprustning är beställd och ska verkställas, svårare än så är det inte. Dessutom blir Merkel politiskt svagare för var dag som går. Hon har redan lämnat posten som partiledare och kommer inte att ställa upp för omval till regeringschef i nästa förbundsdagsval, senast om två år. Om hon ens sitter kvar som förbundskansler så länge. Merkel har blivit en lahme Ente, eller Lame Duck som det heter på amerikanska.

I grund och botten handlar den tyska upprustningen emellertid inte om budgetprioriteringar i ena eller andra riktningen. Utan om Tysklands nya, eller kanske snarare nygamla, roll i världen och den europeiska konserten.

Sedan andra världsriget gjorde Tyskland, eller egentligen Västtyskland, det lätt för sig. Man byggde upp ett relativt starkt försvar, som dock var helt inlemmat i Nato. Utrikespolitiken sköttes i Washington, ofta i samarbete med London och ibland i konflikt med Paris – men aldrig i Bonn. Sedan tog kalla kriget slut och Tyskland blev ett igen. Den eviga freden verkade nästan vara här, vilket som bekant dock inte var fallet. Där är vi i dag. Med ett allt mer isolationistiskt Förenta Staterna (med eller utan Trump) och risk för ett säkerhetspolitiskt tyskt vakuum på gränsen mellan Väst- och Centraleuropa.

Europa behöver ett Tyskland som vågar ta för sig i utrikespolitiska sammanhang och som backas upp av ett starkt försvar. Men det är en förhoppning som för andra är en farhåga, inte minst i Tyskland och inte bara inom yttervänstern. Tre kvarts sekel efter den stora katastrofen är det begripligt om många tyskar helst vill slippa att över huvud taget diskutera frågan. Samtidigt som ett allt för svagt Tyskland historiskt ofta varit ett nästan lika stort problem som ett allt för starkt Tyskland.