Ledarkrönika Vad händer egentligen i Storbritannien – landet känt inte bara för Londons dimma och dåligt isolerade hus, utan också dess underfundiga humor och framför allt common sense – sunt förnuft?

Men säg brexit (med litet b, på god svenska) och alla inser att den här texten inte kommer att handla om sunt förnuft.

För att försöka förstå detta behöver man inte gå längre än en så kallad analys av Therese Larsson Hultin i Svenska Dagbladet 14/3. Larsson Hultin funderar på om det vore enklast för alla om Storbritannien kort och gott lämnade EU utan avtal, det som (egentligen felaktigt) kallas en hård brexit. Välskriven och med intressanta detaljer ur det brittiska vardagslivet, mynnar texten ändå ut i en något knepig jämförelse med en skilsmässa. "Att huset blir mindre, bilen billigare och det bara blir varannan vecka med barnen är ett pris som kan kännas värt att betala" konstaterar hon, men glömmer då att avtalslöst utträde snarare är som att smita från underhållet och vägra betala sin del av gemensamma lån.

Samtidigt är detta alltså signifikativt för hela den utdragna brexitdramatiken. För några år sedan var blotta tanken på att Storbritannien skulle lämna EU snarast ett teoretiskt resonemang och ännu efter den famösa folkomröstningen var det självklart att densamma inte skulle bli avtalslös. Då var skillnaden mellan en mjuk och hård brexit istället huruvida Storbritannien skulle stanna kvar i tullunionen och den gemensamma marknaden eller inte. Det avtal som det brittiska underhuset nu två gånger sagt nej till var ett avtal om hård brexit. Nästa steg är en avtalslös brexit.

Hur hamnade vi här? På grund av bristande fantasi. Vi inbillade oss att det till synes otänkbara också var omöjligt.

I Storbritannien har den vanligtvis välfungerande parlamentarismen gått i baklås. Av lite varierande skäl har premiärminister Theresa May alltså misslyckats med att skrapa ihop en majoritet till stöd för det utträdesavtal hon förhandlat fram med övriga EU (inte bara Bryssel utan "vi", det vill säga medborgarnas representanter i medlemsländerna). Samtidigt säger en majoritet efter ytterligare en votering nej till ett utträde utan avtal. Alla har sina skäl att rösta som de gör och i bakgrunden spökar inte så lite önsketänkande. Vissa hoppas faktiskt på ett utträde utan avtal, andra på att Bryssel ska falla till föga och erbjuda bättre villkor, åter andra på att det hela tvärtom ska landa i en mjuk brexit eller rentav ingenting alls. Med eller utan ny folkomröstning ska Storbritannien stanna kvar inom EU.

Tills vidare kan den senare gruppen få sin vilja igenom, i den meningen att May till sist faktiskt lyckats få en visserligen högst tillfällig majoriet bakom i sig. I torsdags röstade underhuset för att skjuta upp ett utträde på kortare eller längre tid. Och på den punkten kan Bryssel förmodligen visa sig tillmötesgående. Nästan vad som helst är bättre än ett avtalslöst utträde.

Men så kan det bli ändå. I en politiskt oklar situation är det ofta radikalerna som tar kommandot. Så tenderar de flesta revolutioner att utvecklas (eller perverteras). Radikalerna vet vad de vill – oavsett vilken politisk ideologi de företräder – och är ofta lite hänsynslösare än alla andra. Och det som ena dagen är löjeväckande, för att vara otänkbart nästa och oacceptabelt den tredje, kan mycket väl ha normaliserats i slutet av veckan. Tveksamma röster anpassar sig efter händelsernas egen dynamik.

Sakligt förändras emellertid inget. Lämnar Storbritannien EU utan avtal innebär det inte bara några dagars tillfälligt kaos vid gränsen, utan också svåröverskådliga politiska och ekonomiska konsekvenser på lång sikt. Skilsmässan lär då leda till inte bara åratal av rättsliga och politiska tvister, utan framför allt till ömesidig bitterhet. Fast medan de kvarstående 27 medlemsstaterna slickar sina sår och hämtar stöd hos varandra, väntar i värsta fall inget annat än tragisk 70-talsnostalgi för Storbritannien. Förutom isolering och ekonomiska problem, följer vänstervridning om (eller kanske snarare när) Jeremy Corbyns Labour tar makten och till råga på allt kanske nygammalt inbördeskrig på Nordirland. Däremot inte så mycket sunt förnuft.