Ledare Svinhugg går igen. Annie Lööf fick aldrig chansen att sondera möjligheterna att bilda regering eftersom Moderaterna (och Kristdemokraterna) motsatte sig hennes kandidatur. Och varför skulle Moderaterna ställa upp bakom Lööf, när hon tidigare sagt att hon inte ställer upp för en Kristerssonledd ministär med mindre än att alla borgerliga partier ingår? En regering som till råga på allt skulle aktualiseras först i händelse av Socialdemokraternas stöd, vilket som alla förstår är ett groteskt önskemål.

Men Lööf ville inte heller stödja Stefan Löfven som statsminister. Mycket tyder på att hon försökte utnyttja en före riksdagsvalet oredovisad vågmästarroll till att manövrera sig själv fram till statsministerposten. Men den gubben (gumman?) gick inte. Istället har Lööfs taktiska finter gjort henne impopulär i de flesta läger och spräckt Alliansen på vägen. Inte konstigt att ingen vill se henne som statsminister.

Efter fem veckors sonderande hit och dit får nu istället Ulf Kristersson chansen – igen. Och nu har talmannen tröttnat på riksdagspartiernas oförmåga att komma överens, nu väntar (med största sannolikhet) en skarp omröstning i riksdagen nästa vecka. Det första försöket av maximalt fyra att bilda regering. Tolereras inget alternativ av riksdagen blir det extra val.

Förutsättningarna för Kristersson är förstås inte de bästa, fast inte heller så dåliga som man kan tro. Som bekant räcker det att riksdagen ”tolererar” en regering. Densamma behöver inte väljas med riksdagsmajoritet, däremot får naturligtvis inte en majoritet rösta emot.

Det gör Lööfs motståndskamp desto märkligare. En borgerlig fyrklöverregering behöver inte Sverigedemokraternas stöd för att bli vald, det räcker att SD lägger ner sina röster. Genom att hittills ändå ha sagt nej till detta alternativ ger Lööf paradoxalt nog Jimmie Åkesson ännu större inflytande än vad han redan har.

Samtidigt som Lööf saboterat Kristerssons möjligheter att bilda en borgerlig fyrpartiregering, har hon också saboterat möjligheterna för en mindre borgerlig ministär – sannolikt bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Det är inte bara ogint, utan också onödigt. I den faktiska politik som denna regering skulle föra vore Kristersson tvungen att i första hand söka stöd inte hos Sverigedemokraterna, utan de borgerliga partier som står utanför ministären. Centern skulle kunna spela ungefär samma roll som Vänsterpartiet under gångna mandatperioden.

Nu är det upp till bevis för Kristerssons förmåga att på övertid lotsa fram någon sorts borgerlig regering. Men inte bara för honom. Det är upp till Lööf, men också Jan Björklund, om de ämnar fortsatta destruera möjligheterna inte bara för Kristersson utan i motsvarande utsträckning också för Löfven – eller om de föredrar extra val (vilket i åtminstone Liberalernas fall vore ett skrämmande alternativ). Fast det är faktiskt också upp till Åkesson, som hittills långt ifrån gett entydiga besked om vilken ministär han eventuellt är beredd att stödja.