Ledarkrönika Hyllandet av Söderköping visste inga gränser, i ett inlägg jag nyligen såg på mikrobloggen Twitter. En person på besök konstaterade: ”Lilla Söderköping har förvaltat sin byggnadshistoria väl och erbjuder kulturarvsterapi av bästa kaliber. Så mycket mångfald, så mycket skönhet.”

Visserligen har Söderköping fått sin beskärda del av rivningar och ambitioner om modernitet. Det är inte förtvivlat länge sedan järnvägsstationen revs. Runt Hagatorget kanske också byggnadshistorien hade gått att förvalta snäppet bättre.

På Hagatorget är inte heller den rollatorfälla som har installerats under senare år ett steg i rätt riktning. Och med rollatorfälla menar jag självklart den nedsänkning av fontänen som gjordes för några år sedan. Nu saknas kanter och det är som upplagt för att fånga folk i det kullerstensbelagda vattenhålet. Men barnen verkar älska anordningen på sommaren.

Hur som helst – tillbaka till hyllandet av Söderköpings stadsbild. Jag inbillar mig att en viktig orsak till att Söderköping har bevarat sin gamla karaktär är för att stadens politiker har varit tröga. Men på ett bra sätt. Det har funnits en eftertänksamhet och försiktighet. Stadens beslutsfattare har dragit sig för att göra allt för kostsamma projekt.

Den kommunala ekonomin har länge hanterats med försiktighet. Det ska inte lånas i onödan. Ibland kanske det hela har gått över gränsen och blivit dumsnålt. Som elev i en av Söderköpings högstadieskolor minns jag vinterdagarna då det gamla värmesystemet krånglade. Vi elever fick dessutom knalla genom halva tätorten för att komma till gymnastiksalen. Men vad gjorde det? Ingenting.

En kraftigt förmildrande omständighet är att Söderköping har en av länets lägsta skattesatser. Det gör kommuninvånarna rikare och friare. Något som alla kommuner bör eftersträva.

Men jag är rädd att Söderköpings politiker inte är lika tröga som förr. Nyligen gav kommunfullmäktige grönt ljus för att låna en hiskelig massa pengar. Den försiktighet som har gynnat Söderköping under långa tider verkar kastad över bord när låneskulden inom några år kan spränga miljardvallen. Här ska byggas nytt och satsas. Investeras. Kommunen ska växa – men varför kan man undra, då det bara leder till behov av än större investeringar.

Hade Söderköpings politiker historiskt varit lika visionära och handlingskraftiga som dagens skulle troligen staden sett helt annorlunda ut. Då hade Munkbrogatans medeltida sväng varit uträtad. Rådhuset hade varit ersatt av ett kommunhus i betong och treglasfönster, som fått en Ålandsbåt att se ut som ett under av arkitektonisk förfining. E22:an skulle ha gått på en högbro på lämplig plats över kanalen.

En stilla önskan är att dagens politiker väljer att hedra historien och tar det lilla lugna framöver. Risken är annars att kommunen hamnar i en långt större grop än den som har anlagts på Hagatorget.

Låt oss också tänka efter. Visst behövs det inte en ny skola? Säkerligen går det att klämma ihop ungarna i befintliga lokaler. Det gamla lasarettet, som inrymmer Nyströmska skolan, är ju jättestort. Där måste det få plats lite fler verksamheter. Med lite färg kan väl även Bergaskolan duga för att åter inhysa undervisning? Säkert fungerar värmesystemet, i alla de flesta dagarna på året. Och att eleverna får gå en bit för gymnastik är bara nyttigt.

Eller är jag trög som inte fattar varför det är uteslutet att göra på det sättet?