Ledare Regeringen var länge anmärkningsvärt tyst om situationen i Venezuela. Var det månne ovilja att ställa sig på den ”borgerliga” oppositionens sida i Venezuela?

Nej, rätt ska vara rätt. För i går kom äntligen det klarspråk vi önskat från utrikesminister Margot Wallström sedan det venezolanska dramats senaste kapitel började skrivas. Gemensamt erkänner EU nu talmannen Juan Guaidó som Venezuelas legitime interimspresident. Detta eftersom den sittande presidenten, Nicolas Maduro, trots enträgna uppmaningar, vägrar att utlysa nyval. Han fortsätter alltså strunta i författningen, som under dylika omständigheter ger talmannen rätt att tillfälligt besätta presidentposten i väntan på nyval.

Faktum är att EU, på bland andra svenskt initiativ, förberedde ett liknande erkännande redan förra veckan. Men detsamma blockerades – av Italien. Det är intressant.

Den socialistiska regimen i Caracas har haft sina främsta vänner inom europeisk vänster, inte minst i Sverige. Svårt chockad av Berlinmurens fall hittade vänstern äntligen ett nytt älsklingsprojekt i Maduros företrädare Hugo Chávez och dennes socialistiska svada. Det gick som det brukade – käpprätt åt skogen. Socialismen fungerar precis lika uselt överallt och i all tider.

Roms agerande är emellertid anmärkningsvärt och känsligt på alla sätt och vis eftersom det bor 140 000 italienska migranter i Venezuela, därtill kan över en miljon venezolaner ha italiensk härkomst. Men Italiens nuvarande regering utgörs dels av ärkepopulistiska Movimento 5 Stelle (Femstjärnerörelsen, M5S) – som i praktiken lutar mer åt vänster än höger, dels av nationalistiska Lega. Även om det senare partiet inte besätter utrikesministerposten, har det genom inrikesminister Matteo Salvini lyckats utverka utomordentligt dåliga relationer till de flesta andra europeiska länder.

Desto mer anmärkningsvärt att samme Salvini sedan första början ställt sig bakom den hårda linje som framför allt Frankrikes president Emmanuel Macron förespråkat. M5S har däremot tvekat eller till och med som en av partiets toppfigurer, Allessandro Di Battista, varnat för att lägga sig i andra nationers angelägenheter, med referenser till både Libyen och Syrien. Premiärminister Giuseppe Conte (från M5S) har i detta läge valt att lägga sig på en sorts miniminivå och därmed utgör Italien drivankare i EU.

Att inget av detta framkommer i svenska medier är också intressant.

Sent i går kväll, efter pressläggning, ändrade sig Italien och vägrade skriva under EU:s gemensamma ståndpunkt. Därvidlag tycks Italien haft visst stöd av Grekland, som bekant styrt av socialistiska Syriza. Förhoppningsvis kommer EU att presentera en gemensam ståndpunkt under tisdagen.