Det som inte händer är inte någon riktig nyhet. Därför har det mediala intresset för de senast avkunnade terroristdomarna i Sverige varit måttligt. Annorlunda hade det förstås varit om planerna på massmord verkligen verkställts.

Nu döms blott den 46-årige huvudmannen David Idrisson för förberedelse till terroristbrott. Ytterligare fem andra personer döms dock för andra brottsrubriceringar till kortare straff. Huvudmannen får sju år i svenskt fängelse och utvisas därefter på livstid.

Sju års fängelse kan låta klent – i synnerhet givet praxis om frigivning efter att två tredjedelar av straffet avtjänats, men också givet möjligheterna att faktiskt utvisa honom därefter. Gärningsmannen kom hit som kvotflykting från Uzbekistan och vem vet om hans gamla land vill ta emot honom, eller huruvida han i så fall riskerar det som brukar kallas omänsklig behandling. Något som enligt gängse rättsordning också kan omöjliggöra en utvisning.

Men straffen för terrorbrott ska ju skärpas! Så heter det åtminstone i den allmänpolitiska retoriken och mycket riktigt kommer samröre äntligen att kriminaliseras. Fast av uppenbara skäl går det inte att åtala de som redan hunnit strida för Islamiska staten och även framdeles lär det i praktiken handla om måttliga påföljder. Högst sex år, men om praxis följs kommer de flesta att dömas till straff i den lägre halvan av skalan, det vill säga högst tre år. Och i enlighet med gällande praxis väntar alltså i så fall (högst) två år bakom lås och bom.

Hur många potentiella terrorister inbillar sig våra makthavare kommer att avskräckas av så ”drakoniska” straff?

Ändå är allt det ovanstående helt rimligt givet rådande straffpolitik sedan decennier. Inte ens mord leder alltid till livstids fängelse och livstidsdomar brukar dessutom omvandlas till tidsbestämda straff. Så länge de grövsta brotten inte bestraffas hårdare, blir det förstås svårt att föreslå skärpningar för något mindre allvarlig kriminalitet. Avskräckningseffekten blir därefter.