Ledare Att djur inte ska utsättas för onödigt lidande är givet för de flesta. Likaså att artrikedom är något gott. Det som brukar skilja ut djurrättsaktivister från oss övriga är att de höjer upp djurens rätt och värde till att likna människans. De flesta av oss anser att varje människa har ett okränkbart värde. Djurrättsaktivisten menar att även djuren har ett individuellt värde som inte får kränkas.

Det finns även de som räknar in varje tall och krokus, även om de inte är så många. Men trots att de som företräder de här idéerna är få, så syns allt fler tecken på att staten tar över idéerna och gör dem till verklighet.

Strandskyddet kom till 1950 och var från början ett rent skydd för friluftslivet, så att allmänhetens tillgång till stränderna skulle säkras. På senare tid har skyddet utökats till att omfatta även strändernas djur- och växtliv. Den nya lagen förbjuder åtgärder ”som väsentligt förändrar livsvillkoren för djur- eller växtarter”. Kärnordet här är arter. Inte enskilda svampar eller mörtar. Skyddet är till för att säkra själva livsmiljön, framför allt för hotade arter.

Trots detta läser man allt oftare uttalanden från politiker och miljöorganisationer där det förutsätts att strandskyddet skyddar enskilda växter eller djur. Samma tendens går att se hos Länsstyrelserna. Men en sådan regel skulle gå i direkt konflikt med skyddet för friluftslivet. Man vet ju aldrig vad man råkar trampa på när man strövar omkring i strandmiljön.

Den statliga vurmen för enskilda djur och växter slutar inte med Länsstyrelsen. Skogsstyrelsen stoppar ofta skogsägares avverkningar på grund av att vissa arter förekommit i skogen. De har drivit ett antal ärenden till domstol. Bland annat har det gällt lavskrikan, trots att den inte längre är hotad, utan tvärtom betecknas som livskraftig. Enskilda individer av tjäder har myndigheten slagits för upp i högsta instans. Även tjädern är livskraftig, men eftersom den var ovanlig just i det aktuella området gick domstolen bisarrt nog på Skogsstyrelsens linje. Man stoppar ägarens möjlighet att bruka sin skog, för att kanske rädda några vanliga fåglar.

Att staten vill skydda skogen från dess ägare på alla upptänkliga sätt är inget nytt. Men det få känner till är att alléträd är skyddade. Ett skydd som inte sällan utgör hinder för utveckling. Alléerna är skyddade i Jordbruksverkets föreskrifter, i Kulturminneslagens tredje och fjärde kapitel samt i Artskyddsförordningen. Som om inte det räckte blir alla lövträd biotopskyddade, så snart de är fler än fem stycken och står på rad. Inte för att träden är ovanliga. Och inte heller för att de alltid bär på rödlistade lavar och skalbaggar, utan endast för att de kan göra det.

Staten behöver bli bättre på att erkänna människors rättigheter samt sluta krama ordinära träd och rädda vanliga fåglar.