Skrota statens naturmonopol

Sverige har valt fel väg för att skydda värdefull natur. Staten bör stärka banden till markägare i stället för att söka konflikter.

14 november 2016 04:00

Vad behövs för att skydda och bevara värdefull natur? Ofta är det mer än några stolpar som markerar ett naturreservat, Natura 2000-område eller en nationalpark.

Exempel på vad som handfast kan krävas ges nära Norrköping. Inom naturvårdsprojektet Life Coast Benefit som länsstyrelsen i Östergötland deltar i planeras och genomförs insatser för att bevara naturvärdena i ett antal Natura 2000-områden längs med ostkusten.

På Vikbolandet ska insatser göras runt Svensksundsviken, vars strandängar sägs vara de mest vidsträckta utmed hela östersjökusten. Nio hektar betesmark ska restaureras och röjas. Grästuvor ska fräsas på 14 hektar strandängar. Inte långt därifrån ligger Bråxviks naturreservat, där ska 36 hektar strandäng restaureras genom tuvfräsning. På Eknön, jätteekarnas ö, i Slätbaken ska 26 hektar lövskog röjas, åtta hektar skogsbete restaureras, 35 hektar strandäng tuvfräsas, en halv kilometer stängsel plockas bort och skyltar sättas upp. I reservatet Ämtö längre söderut ska 32 hektar betesmark röjas och betas, strandängar putsas, 13 hektar barrskog ska brännas, 62 hektar lövskog rensas på gran, tio hektar skogsbete restaureras, på 42 hektar ska gamla träd frihuggas och gläntor utvidgas, 15 hektar ska röjas från sly och nya träd hamlas, vandringsleder ska anläggas och tre kilometer stängsel sättas upp.

Listan fortsätter och omfattar totalt 23 områden längs med kusten i kommunerna Norrköping, Söderköping och Valdemarsvik. Det är en skärva av alla insatser som behövs för att nationellt bevara de naturvärden som områden, under olika skyddsformer, är skapade för att hysa.

Med över 200 naturreservat och många andra områden som lyder under andra skyddsformer i Östergötlands län är skötsel en omfattande uppgift – i dag och i framtiden. Och oavsett om argumenten när platserna skyddades var ekologiska, estetiska eller sociala är det lämpligt att ställa en framtidsinriktad fråga. Vad är den långsiktiga lösningen för att skydda värdefull natur?

För bortom årliga budgetanslag och ambitiösa skötselplaner krävs det något mer – en långsiktig vilja att ta ansvar för att vårda naturen. När allt fler områden hägnas för sina naturvärden blir uppgiften också allt större för framtida generationer. Klarar framtiden att leva upp till dagens ambitioner?

I oktoberupplagan av amerikanska National Geographic finns ett stort reportage om unga människors inställning till naturen i allmänhet och nationalparkerna i synnerhet. Den urbana generationen som är van att vara ständigt uppkopplad till omvärlden via mobilen sviker i besöksstatistiken till de amerikanska nationalparkerna.

Jonathan Jarvis som är chef för USA:s National Park Service, den stora myndighet som bland annat hanterar landets alla nationalparker, säger att nationalparkerna nog aldrig har varit mer passé än i iPhonens tidevarv. Dagens unga människor är mer separerade från naturen än kanske någon tidigare generation före dem, säger Jarvis till National Geographic.

Givet att urbanisering och digitalisering driver utvecklingen även i Sverige är det värt att fråga sig om samma problem finns här?

Naturvårdsverkets senaste undersökning av svenska nationalparkers besöksstatistik gjordes efter sommaren 2014 (Naturvårdsverkets rapport 6687). För att vara en studie som omfattar alla landets nationalparker utom en är antalet svarande få, endast 4 428 personer har deltagit. Undersökningen har även en viss osäkerhet då 30-talister kan ha förväxlats med 30-åringar när åldern angivits. Till själva resultatet.

Besökarna i nationalparkerna har en hyfsat jämn fördelning mellan åldrarna. 13 procent av besökarna var i åldern 16-25 år och 16 procent var 26-35 år. De äldre ålderskategorierna har lite högre representation än yngre.

Men de två yngre åldersgrupperna är kraftigt underrepresenterade i tabellen för aktiviteten ”naturupplevelse”. Ungefär sju procent av 16-25 åringarna har sökt sig till nationalparkerna för en naturupplevelse i jämförelse med 17 procent av 56-65 åringarna. I stället har de yngre åldersgrupperna angivit att de ”grillat” och ”fikat” i högre utsträckning än de förhållandevis äldre besökarna.

Kanske är det här ett uttryck för den förändrade natursynen som Natasha Illum Berg beskriver i novembers upplaga av Axess magasin. Hon skriver: ”Vi befinner oss i början av en tid då vildmarken är någonting vi träder in eller ut ur, med bilrutorna ner- eller upprullade”.

Utan att överdramatisera verkar det finnas en skillnad mellan olika åldersgruppers inställning till naturen. I National Geographic beskriver chefen för National Park Service att de äldre generationerna söker sig till och vurmar för nationalparkerna medan det är svårare att få besökare i de yngre åldrarna.

Nu när allt mer natur skyddas i Sverige är det de äldre åldersgrupperna som fattar besluten. Samtidigt som det verkar vara ett glapp mellan generationernas intresse för att vistas i markerna. I det här läget bör en prioriterad fråga inom naturvården vara att långsiktigt säkra intresset för att förvalta naturen.

Skötselplaner i all ära men myndighetsdokument är ingen garant för att framtida generationer ska klara av att – eller vilja – förvalta de 5 472 564 hektaren av skyddad natur som finns i Sverige inom klasserna nationalpark, naturreservat, naturvårdsområde och biotopskyddsområde (2015 års statistik). Nästan en miljon hektar av den skyddade arealen avser sötvatten. De kvarvarande 4,5 miljoner hektaren land omfattar elva procent av Sveriges landareal. Som jämförelse är Danmark 4,3 miljoner hektar stort.

Till dessa siffror ska också läggas marker som enbart ingår i EU nätverket Natura 2000. De områdena omfattar 1 899 244 hektar, varav 429 096 hektar är sötvatten.

Även om många reservat inte behöver aktiv årlig skötsel är det ett digert jobb, för att uttrycka sig milt.

I arbetet med att långsiktigt förvalta värdefull natur bör alla krafter tas tillvara – särskilt när intresset i de yngre generationerna framstår som minskande för naturen i allmänhet. En grupp som bör vara synnerligen intressant som naturvårdare är de som tidigare skött jobbet och skapat de miljöer som staten nu tar över ansvaret för. Det är markägarna, den grupp som inte fullständigt kan lämna naturen med urbaniseringen.

Men i Sverige har staten en monopolställning när det gäller att förvalta värdefull natur, vi kan kalla det ett naturvårdsprivilegium. När ett område anses vara skyddsvärt träder staten in och löser in markerna eller på annat sätt tecknar ett avtal med ägaren för att ersätta den ekonomiska skadan som ett förbud att bruka arealen betyder.

Ett generalfel är att markägarens intresse för att vårda markerna inte kan utnyttjas fullt ut när enbart staten ska få förvalta värdefull natur. I stället ökar konflikten mellan naturvårdsintressen och markägare. De självägande böndernas äganderätt är i dag hotad av nya regler för att skydda natur. Någorlunda vanliga fåglar och svampar kan stoppa markägare från att bruka sina jordar och skogar, utan att de kan få ersättning för intrånget. Det här tillvägagångssättet trampar inte bara på äganderätten utan pekar på ett systemfel inom naturvården.

Utgångspunkten bör vara att markägare ska ta aktiv del i att vårda värdefulla naturområden. I dag finns det dock ingen grogrund för en inkluderande naturvård. I stället rapporteras det om statliga tjänstemän som i naturvårdens namn och med myndighetsutövarens trumfkort upplevs hota den enskildes äganderätt.

Den statliga och myndighetsstyrda naturvården bör söka samsyn med markägare kring förvaltning av värdefull natur. Formerna för en ny naturvårdsmodell som bygger på ett delat ansvar mellan markägare och länsstyrelsernas naturvårdsenheter bör prövas. Myndigheter och många markägare har ett gemensamt intresse i att naturområden förvaltas väl, den kraften bör tas tillvara mer än i dag. Många markägare har en generationslång tradition av att vårda de områden som nu skyddas för sina naturvärden och staten bör utveckla formerna för att låta dem ta aktiv del i förvaltningen.

Naturen har inte råd med att staten och markägare bråkar.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Edvard Hollertz