Krönika Jag erkänner. Jag känner flygskam. Köer, trängsel och jetlag gjorde ju redan flyget till en pärs, och nu ramas dessa in av skamkänslor över min miljöpåverkan. Men hjälper det ens att känna skam? Är inte flygskam blott medelklassens senaste försök att bevisa sin egen moraliska förträfflighet?

Som samhälle är vi relativt ovana att resonera kring skam och dess positiva variant, heder. Vi är mer bekanta med skuld, det vill säga vårt ansvar för våra fria, avsiktliga handlingar. Skuld och skam är nära relaterade, men inte identiska. Till skillnad från skuld handlar skam inte nödvändigtvis om vad vi gjort, utan om hur vi ses av människor i vår omgivning. Skamkänslor kan på ett närmast unikt sätt uppsluka hela vår varelse. Vi krymper, känner oss blottade och socialt stukade.

I den mån skamkänslor går bortom skuldkänslor tenderar vi i moderna samhällen att se dem som irrationella eller farliga. Det är förståeligt om man betänker de sammanhang i vilka skam och heder vanligtvis figurerar. Heder för tankarna till hedersvåldets brutala logik, och skambeläggande framställs oftast som majoritetens verktyg för att förtrycka de som är annorlunda. Om detta var hela historien torde skam och heder inte ha någon plats i ett upplyst samhälle.

Men saken är förstås mer komplicerad. Skam- och hederskänslor reglerar relationen mellan vår självbild och samhällets uppfattning om vad som är förkastligt och respektabelt. Det vore därför fel att helt avfärda eller försöka utplåna dessa känslor. De stabiliserar samhällets moraliska ordning genom att låta kollektiva normer interagera med individers självkänsla. Detta säger inte något om normernas innehåll. Dem måste vi kritiskt nagelfara och resonera kring som samhälle. Men skam och heder är inte i sig av varken ondo eller godo.

Exempelvis har filosofen Anthony Appiah beskrivit hur flera ”moraliska revolutioner” fick sin början, inte i nya argument, utan i just skambeläggande. Ett av hans exempel är den kinesiska sedvänjan att binda och därmed smärtsamt vanställa unga flickors fötter. Det var först när fotbindning började skada Kinas anseende i omvärlden som denna tusenåriga tradition upphörde, och då på bara några decennier.

Låt oss så återgå till frågan om flygskam. Klimathotet förefaller kräva betydande livsstilsförändringar. Skambeläggande kan mycket väl vara precis det sociala verktyg som behövs för att förändra människors levnadsvanor. Därför är den privata flygskammen kanske inte alls så föraktlig som flera borgerliga debattörer påstått.

Predikad från politiska pulpeter riskerar dock flygskammen att få motsatt effekt. Att säga åt någon att skämmas innebär implicit ett försök att reducera densamme i andras ögon. Den naturliga reaktionen på sådana fostrande uppmaningar är att värna sin stolthet, sin heder, med näbbar och klor. Skambeläggande från politiskt håll riskerar därför att krocka med vår sociala självbevarelsedrift. Sådan politik har sällan skördat några vidare framgångar.