Självständighet med förhinder

25 augusti 2017 04:00

Under normala (eller rättare sagt mer normala) omständigheter, hade jag kanske skrivit att den förste oktober smäller det i Katalonien. Men efter terrorn som drabbat just Katalonien, känns just den formuleringen olämplig. Dessutom är det inte säkert att det smäller, varken på ena eller andra sättet. Inte lite talar för ett politiskt limbo efter den förste oktober, då katalanerna ska folkomrösta huruvida den spanska regionen ska bli en självständig stat eller inte.

Ja-sidan har en knapp ledning, enligt många opinionsundersökningar. Fast än mer sannolikt efter en folkomröstning med lågt valdeltagande, vilket indirekt samtidigt lär gynna ja-sidan. Vissa lär nämligen bojkotta valet, med motiveringen att detsamma är olagligt. Formellt har de rätt. Regeringen i Madrid vägrar nämligen erkänna folkomröstningen. Premiärminister Mariano Rajoy försöker stoppa densamma och har i lagom förtäckta ordalag utlovat drastiska åtgärder, i den stund katalanerna försöker utropa en självständig stat.

Vissa fruktar att detsamma kan innebära polisiära eller till och med militära åtgärder. Det låter långsökt att ett land i Europa i värsta fall kan stå på randen av inbördeskrig, men händelserna kan följa sin egen dynamik. Vad händer till exempel om Madrid ger order till den katalanska polisen att gripa de främsta politiska företrädarna för det regionala styret i Barcelona? Vad händer om samma katalanska polis vägrar? Vad händer om Madrid skickar egna poliser till Katalonien?

Mer sannolikt är ändå politiskt limbo. Kanske utropas en katalansk självständighet, men utan att varken den spanska ministären Rajoy eller några andra europeiska regeringar erkänner den nya staten. Också ett sådant scenario kan emellertid leda till att spänningar byggs upp. I längden kommer ett dubbelkommando aldrig att fungera.

Den långsiktigt springande punkten är emellertid det folkliga stödet för självständighet. Separatisternas problem är att många katalaner börjat tveka inför den tidigare eftertraktade suveräniteten. Förklaringen är främst pragmatisk – många oroas för kostnaderna, i synnerhet som Madrid inte bara vägrar erkänna en självständig katalansk stat, utan också släppa in densamma i EU. Fast det finns också en ideologisk dimension. Separatismen har fått allt mer vänsterbetonade förtecken.

Så har det i varierande utsträckning alltid varit, men för några år sedan förändrades situationen då den dåvarande regionpresidenten Artur Mas från statsbärande borgerliga CDC bestämde sig för att driva frågan om katalansk självständighet. Inte bara som en långsiktig vision, utan på riktigt. En politik som länge var populär – så länge Mas satt vid makten och så länge den spanska ekonomin gick riktigt dåligt. Katalanerna uppfattade sig som stora nettobetalare till andra mindre välskötta regioner.

I dag företräds inte längre Katalonien av Mas, utan Carles Puigdemont. Även om han har samma partibakgrund som Mas, har han knappast samma breda folkliga stöd. I parlamentet utgörs självständighetssträvarna av en ohelig allians – förutom CDC vänsterpartierna ERC och CUP. Vilken politik som skulle följa på en eventuell självständighet kan man bara kannstöpa om. Många många vanliga medborgare fruktar förmodligen en rejäl och oönskad vänstervridning.

Det sakta krympande stödet är samtidigt en förklaring till varför separatiserna försöker forcera den politiska utvecklingen. De känner att det är nu eller aldrig som gäller och hoppas att när väl ett fritt Katalonien utropats, kommer andra stater att acceptera situationen och börja utöva påtryckningar på Madrid att göra detsamma. Ett i och förvisso möjligt scenario, som emellertid kan leda till åratals väntan innan ett självständigt Katalonien eventuellt upptas som ny medlem i EU. Det vet katalaner i gemen och många tycker förmodligen att friheten måhända börjar kosta mer än den smakar – samtidigt som andra inte alls önskar lämna Spanien.

Det vet också Rajoy. Därför vägrar han en förhandlingslösning och därför har det politiska trycket byggts upp till en situation som till sist riskerar att explodera. En utveckling som varken katalaner, spanjorer eller andra européer har något att vinna på.

Ledarkrönika

Hans Stigsson
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Hans Stigsson