Ledare Medan Medelsvensson på goda grunder börjar misströsta, frossar i medierna fortfarande i spekulationer kring vem som eventuellt ska väljas till statsminister. Just nu är det, måhända lite överraskande, fördel Ulf Kristersson. Det beror i sin tur på att Liberalerna är djupt splittrade i tanken på en ny Löfven-ministär. Därtill börjar förmodligen också Centerpartiet pressas av sjunkande opinionsstöd.

Men att bara rösta ja till Kristersson duger förstås inte, ånej, det har gått alldeles för mycket prestige i frågan. Alltså måste moderatledaren ”garantera” att Sverigedemokraterna hålls utanför politiskt inflytande. Hur nu det ska gå till.

I bästa fall handlar det bara om ett prestigepolitiskt fikonlöv som Annie Lööf ska kunna gömma sig bakom. Alla förstår ju ändå att hennes vingliga väg mellan höger och vänster är på väg att köra i diket. Nåja, om priset är att Kristersson än en gång offentligt ska deklarera att det minsann inte är aktuellt att göra Jimmie Åkesson till statsråd eller något sådant, ja då må det vara hänt.

Vissa fruktar däremot att vad Lööf, sannolikt med benäget bistånd av Jan Björklund, egentligen vill ha är en ny decemberöverenskommelse (DÖ). Hur nu det ska gå till. DÖ hade sin tid och övergavs. Det finns ingen anledning att tro på en annan utveckling i dag.

Kanske slutar det hela i en grov förolämpning mot SD i allmänhet och Åkesson i synnerhet? Det hade vi kanske också kunnat leva med! Om de inte vore för att det då kan tänkas att Sverigedemokaterna aktivt röstar nej till Kristersson. Och vad värre är – att inte bara SD:s partiledning, utan framför allt dess väljare känner sig förolämpade. Då lär de aldrig byta åsikt...

Lite politisk psykologi skulle inte skada. Även i umgänget med sverigedemokrater.