Sex radikala islamister – däribland den famöse så kallade Gävleimamen Abo Raad – utgör säkerhetshot mot Sverige och skall därför utvisas. Men det går inte, eftersom de eventuellt riskerar så kallad omänsklig behandling i sina hemländer. Lagom till fredagsbönen i Gävles ökända moské var Raad redan fri igen. Han togs emot som en hjälte.

Terrorforskaren Magnus Norell tycker att det rimligtvis är en bedömningsfråga. Men märkligt nog tycks utvisning inte komma ifråga – ej heller skyddshäkte eller andra motsvarande åtgärder. Imamen Abd al Hagg Kielan påpekar att Sverige riskerar att bli en fristad för extremister: "Ska man åka någonstans i Europa framstår Sverige som ett bra alternativ."

Oppositionsledaren Ulf Kristersson är upprörd och ger regeringen skulden. Moderatledaren har rätt. Ministären Löfven har haft gott om tid att både utreda lagändringar och lägga fram dem för riksdagen. För regeringens räkning får inrikesminister Mikael Damberg (S) svara på kritiken och intressant nog är han anmärkningsvärt defensiv i sin retorik. Han vet förstås att kritiken är berättigad, men kan för närvarande inte bjuda på mycket mer än plattityder: "Regeringen har sedan tidigare tillsatt en utredning som har i uppdrag att vässa lagen och ser över tidsgränsen för verkställighetsförsvar." Och så vidare.

 

Vi känner igen upplägget från kriminalpolitiken i stort. Olika företrädare för regeringen (i vissa fall till och med statsministern själv) säger sig känna till problemen och jobbar på lösningen. Nu blir det hårda tag! Kanske.

Må vara att införandet av nya och hårdare lagar måste ske under ordnade former, men under andra omständigheter kan det ändå gå undan. Tänk till exempel på den så kallade gymnasielagen, som möjliggjorde för tusentals utvisningshotade att – tillfälligt eller permanent – stanna i Sverige.

Det rådde bred politisk samsyn om behovet av skärpta säkerhetslagar redan sommaren 2017, ändå tog regeringen ett år på sig att ens tillsätta en utredning och ännu väntar vi alltså på ett skarpt lagförslag.

 

Felet är inte Dambergs, justitieminister Morgan Johanssons (S) eller någon annan underställd chefen. Utan Stefan Löfvens. Han som så ofta upprepar orden "utredning" och "oacceptabelt". Men man behöver inte någon utredning för att veta att det i själva verket är statsministerns senfärdighet som är oacceptabel.