Ledarkrönika ”Jag har ju åsiktstourettes” säger Kristdemokraternas toppkandiat i Europavalet Sara Skyttedal, intervjuad i Dagens Nyheter 16/3. Det tragikomiska ligger väl i att Skyttedal svär i tid och otid – ett symptom vilket emellanåt faktiskt plågar personer med Tourettes syndrom. Men i hennes fall tror jag inte det är ofrivilligt.

Till synes tycks dock skam gå på torra land, när Skyttedal påstår att Frankrikes president Emmanuel Macron är lika destruktiv som Ungerns premiärminister Viktor Orban. Det är ungefär lika huvudlöst som när Jimmie Åkesson inte kunde välja mellan Macron och dennes ryske kollega Vladimir Putin. Men Åkesson är ju som han är. Menar däremot Skyttedal verkligen allvar?

Nej, det gör hon inte. Åtminstone inte bortom de braskande rubrikerna. För längre ned i intervjun nyanserar hon sitt uttalande och för ett redigt resonemang kring Europapolitik i allmänhet. Hon påstår sig frukta federalismen lika mycket nationalismen, men är inte någon värre EU-kritiker än att hon vill se mer överstatlighet inom den gemensamma utrikespolitiken. Med undantag för en infantil kritik av romarriket (!) presenterar hon påståenden som man kan ha olika åsikter kring, men som förtjänar en seriös debatt. Till exempel varnar Skyttedal för ökad friktion mellan medlemsnationerna, vilket även den integrationsvänlige har anledning att betänka.

Men det är förstås inte det som sätter sig, utan jämförelsen mellan Macron och Orban. Och misstar jag mig inte passar det säkert Skyttedal alldels utmärkt. Hon vill vinna debatten, inte genom argumentationen utan med de grällaste slagorden. En svärande kristdemokrat som inte skäms för att vara lite populistisk och tycker att det finns större hot mot demokratin än ”mina aggro-tweets”.

Donald Trump hade inte kunnat sagt det bättre!

Skyttedal är inte någon dumbom, hennes vulgära debatteknik är inget annat än en medvetet väl vågad festblåsa i det politiska finrummet. Vissa rynkar måhända på näsan, men alla ser henne.

Och för medierna är Skyttedal gudasänd. En politiker som det går att förargas precis lagom mycket över i offentliga sammanhang.

Behovet (om det finns något) av att uppröras är förstås en sorts populism det också – i synnerhet i dess mer självgoda och påstått liberala form. Men sammantaget gör detta oss dummare. Allt medan de uppenbara skillnaderna till de verkligt farliga populisterna suddas ut.