Som Dagens Nyheter avslöjat kan det saknas hela tio miljarder kronor (eller mer) i den föreslagna upprustningen. Åter riskerar alltså ett försvarsbeslut att bli underfinansierat, men av olika skäl är situationen allvarligare än tidigare. Medan andra länder i vår närhet tar de säkerhetspolitiska utmaningarna på allvar tycks många svenska politiker fortfarande inte inse allvaret.

Nu kan samma politiker – från regeringen, inklusive samarbetspartier – dessutom inbilla sig få vatten på sina kvarnar, eftersom Försvarsmaktens ekonomiska problem enligt DN delvis är självförvållat. Försvaret har ägnat sig åt så kallad överplanering, vilken måste lösas ut genom att använda föreslagna tillskott till gamla underskott de närmaste åren.

Vad det handlar om är alltså att betala för gamla försyndelser. Fast också dessa är i grunden politiska. Under många år har våra folkvalda ställt högre krav på försvaret, än vad det funnits ekonomisk täckning för.

 

Försvarsmaktens problem är att man ännu inte lyckats leva upp till kraven i enlighet med 2016 års organisationsbeslut, samtidigt som kommande försvarsbeslut väntas leda till betydande förändringar fram till 2025. Samtidigt handlar det delvis om motstridiga direktiv. Det är till exempel talande att den nygamla satsningen på värnplikten hotar den viktiga utbildningen av fler yrkessoldater.

Det största enskilda ekonomiska hotet kommer emellertid från annat håll: den allt svagare svenska kronan.

Nyheten om att Centerpartiet och Liberalerna till synes tvingat Miljöpartiet och Socialdemokraterna att leva upp till försvarsberedningens förslag överraskade lika mycket som det imponerade. Men strax krackelerade bilden. Det visade sig nämligen att den föreslagna upprustningen inte var värdesäkrad. Därmed förväntas Försvarsmakten förlora närmare fyra miljarder i reell köpkraft fram till 2025.

 

Vi riskerar därmed ett fortsatt underrustat försvar, men mer ån så. Vi riskerar en försvarsmakt i obalans. För att kunna leva upp till mer kvantitet – framför allt fler arméförband – riskerar vi minskade materielinköp och utebliven modernisering. Det lär framför allt drabba flygvapnet och marinen, trots att hotbilden är annorlunda än under det kalla kriget. Vi riskerar knappast någon totalinvasion, däremot effektiva punkinsatser mot särskilt utvalda strategiska mål.

Försvaret bör dimensioneras därefter.