Det sägs att Minervas uggla flyger först i skymningen. Det är först i efterhand vi någorlunda rättvist kan bedöma ett historiskt skeende.

Måhända är det därför ännu för tidigt att skriva historien om den nyligen avlidne franske presidenten Jacques Chirac. Men som pensionär kunde han åtminstone glädjas åt ständigt större folklig uppskattning. Både anhängare och motståndare hyllade honom under begravningen, då också nya och gamla statschefer som Rysslands president Vladimir Putin och den tidigare amerikanske presidenten Bill Clinton visade sin respekt.

Annat var det när Chirac lämnade sitt ämbete 2007, efter tolv år som president. Skulle man litat på opinionsundersökningarna då, måste han ha varit den sämsta statschefen i mannaminne. Förvisso ett vanligt öde för toppolitiker – och inte bara i Frankrike.

 

Under sin tid som president blandade Chirac stora framgångar med lika stora misslyckanden. Framför allt tycktes han synnerligen ombytlig i var och varannan fråga. Det var han också! Fast samtidigt på ett sätt som ofta missförstås utanför Frankrikes gränser.

När han tillfälligt återupptog franska kärnvapenprov på Mururoa i Franska Polynesien, blev han hatad av vänstern i många länder. När han vägrade att ställa sig bakom USA under Irakkriget blev han nästan lika hatad av högern. Men egentligen hänger det ena samman med det andra.

För Chirac handlade det först och främst om att slå vakt om Frankrikes stormaktsroll. En status som realistiskt sett kräver egna atomvapen, men också förutsätter en suverän utrikespolitik. Chirac gick i sin store föregångare Charles de Gaulles fotspår, men vandrade därmed också faktiskt samma stig som sin gamle socialistiske motståndare Francois Mitterand. I den meningen fungerar den franska patriotismen som förenande överideologi.

 

Inrikespolitiskt är det svårt att se Chiracs försök att reformera den ofta genomreglerade arbetsmarknaden som annat än ett misslyckande. Efterträdaren Nicolas Sarkozy lyckades inte mycket bättre han, medan den nominellt relativt sett mer vänstervridne Emmanuel Macron faktiskt har kommit en bit på väg (och samtidigt – som nästan alla sittande presidenter – blivit påfallande impopulär på kuppen).

Från att före sitt presidentskap ha förespråkat en kraftfull ekonomisk liberalisering och alltid varit relativt euroskeptisk, tvingades Chirac till långt större försiktighet som president. Att ställa sig kritisk till angloamerikansk neoliberalism har däremot alltid gått hem i Frankrike (inte minst till höger) – samtidigt som Chirac med tiden blev en alltmer övertygad EU-vän. Rentav något av en federalist, i synnerhet så länge det gynnade franska intressen.

Likt presidenter både före och efter honom, stod samarbetet med Tyskland i centrum av Europapolitiken och inrikespolitiskt avvisade Chirac bestämt all extremism. I presidentvalet 2002 krossade han Nationella frontens Jean-Marie Le Pen med över 80 procents stöd. Han samlade likt en modern de Gaulle nationen bakom sig, samtidigt som han som nytillträdd president redan 1995 brutit ett tabu och erkänt det franska ansvaret för deportationen av judar under andra världskriget.

 

Dessutom var han förstås klassiskt bildad och privat en expert på såväl kinesisk poesi som japansk konst och dessutom mycket intresserad av inuitisk kultur. Alla sina tillkortakommanden till trots är det inte svårt att beundra en sådan högerman i detta trumpistiska tidevarv.